Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Dagens frågor 16 april 1929 - Politik och bankkrascher
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
se garantien för medborgarnas trygghet. Det är möjligt att om en
central sparbanksinspektion funnits — en sådan föreslogs av finansminister
Thorsson i en proposition till 1922 års riksdag men vann icke
riksdagens bifall — svindeln i Allmänna sparbanken hade blivit stoppad
innan den hunnit få den ödesdigra omfattning som nu vållat många
människors olycka. Men någon absolut garanti ger naturligtvis icke
heller en sådan kontrollapparat. För låt-gå-systemet och det obotliga
lättsinnet i affärer, som utmärker en stor del av det svenska folket, är
emellertid en utvidgad inspektion alltid en bekväm förevändning att slippa
ifrån självansvaret. Det betänkligaste med den nu inledda statliga
stödaktionen är ju också, att den innebär en betydelsefull utvidgning av
samhällets ansvar gentemot den enskilde och att den ger stöd åt den
falska och farliga åsikten, att staten är att påräkna som en slags garant
för alla bankinsättningar här i landet.
En medverkande orsak till kraschen ha vi med all sannolikhet att
söka i det koncessionssystem, som är den verkliga innebörden i talet
om affärsbanksmonopolet. Då en rörelse på detta sätt inskränkes från
den omfattning, som i och för sig skulle varit vinstgivande, uppkommer
ett tomrum och en strävan att fylla det behov som ej blivit tillfredsställt.
Så har också varit fallet här; det behov av kreditgivning som ej fyllts
av affärsbankerna har i stället fått fyllas av institutioner, som saknat
dessas förutsättningar att bedriva detta slags rörelse; och därmed har
också möjlighet lämnats för denna att gå utöver legitima gränser på det
sätt som nu skett. Vad vi sålunda bevittnat är ett slående exempel på
faran av att ej tänka sig in i konsekvenserna av ett statsingripande på
det ekonomiska området. Ett sådant för nästan alltid med sig, att man
måste gå vidare. Koncessionssystemet vidgar nödvändigheten av statlig
inspektion; inspektionen kommer insättarna att ty sig till staten i stället
för att stå sina egna risker; härav kommer statens ansvar för
bankkrascher att alltmer allmänt te sig som en naturlig sak; till sist utvecklas
därur tanken på statsgaranti för insättarmedel och — varför icke? —
för bankaktier. När denna utveckling fullbordats, går den med all
sannolikhet över i att staten i större eller mindre utsträckning övertar
den rörelse, för vars skötsel den fått ikläda sig det ekonomiska ansvaret.
Det är sålunda främst politiska krafter av olika slag, som medverkat
till denna krasch. Som ett vittnesbörd om att vår ekonomiska ställning
icke skulle vara så sund, som vi hittills hoppats, kan den dess bättre
icke betraktas. Den är en helt isolerad företeelse inom vårt ekonomiska
liv, beroende på speciella omständigheter av synnerligen begränsad
räckvidd.
Det sätt varpå vårt politiska liv reagerat inför denna händelse är
däremot ett betänkligt vittnesbörd om hur osunda förhållandena här
blivit. På många utanför riksdagsmurarna har detta öppnat ögonen
för hur långt vi verkligen kommit i »amerikanisering» av politiken — i
ordets sämsta bemärkelse. Eller, om vi vilja anknyta till egna
föredömen, hur frihetstidens politiska liv, som professor Stavenow en gång
ur andra synpunkter framhållit i denna tidskrift, är det mål mot vilket
svenskt riksdagsvälde alltid synes glida hän.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
