Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Dagens frågor 16 april 1929 - Avrustningsförhandlingarna i Genève
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Den ovan berörda händelse, som satte kommissionsmaskineriet i
gång, var ett tal, vari det amerikanska ombudet Hugh Gibson
framlade president Hoovers och utrikesminister Stimsons syn på det
invecklade problemet. Gibson utgick från Amerikas senaste fredsinsats,
Kelloggpakten, och gjorde det mesta möjliga av detta aktstyckes
resurser som pådrivande avrustningsmotor. Menade, yttrade han, de
stater, som ingått denna pakt eller senare biträtt den, verkligen ärligt
med sina utfästelser att ej tillgripa krig som redskap för nationell
politik samt att söka fredliga medel för alla tvisters biläggande, ja,
då vore det oursäktligt inför allmänna opinionen att längre bli
stående vid det nuvarande tillståndet, vilket Gibson träffande betecknade
som »en krigsbeskattad fred». Något positivt och påtagligt måste
göras, något som verkligen innebar rustningarnas nedbringande
(reduction), ej blott begränsning (limitation). Åstadkommes verkligen något
sådant, skulle Amerika ej så orubbligt hålla just precis på de
metoder, som tidigare föreslagits från Washington, utan kunde godtaga
även andra vägar, blott dessa förde världen slutmålet närmare.
Därvid borde man ej uteslutande basera de nya avtalen på vad Gibson
kallade the idea of conflict, tanken på ett krigsutbrott, utan i stället
söka åstadkomma ett rimligt och praktiskt avtal, »baserat på idén om
att vi skola bli vänner och avgöra våra tvister med fredliga medel»,
vilket med andra ord vill säga kännetecknat av Kelloggpaktens
andemening.
De praktiska konsekvenserna av dessa premisser utdrog Gibson i
ett par meddelanden om amerikansk eftergift i metodfrågorna. Den
första gällde koefficienten för rustningsbegränsningen till sjöss.
Förenta staterna hade tidigare orubbligt hållit på att begränsningen borde
ske efter tontal av olika fartygskategorier, Frankrike däremot hade
föreslagit begränsning efter de olika sjövapnens sammanlagda
tontal för varje särskilt land, ett förslag, som sedermera modifierats
därhän, att man även kunde företaga begränsning av olika
fartygstypers tontal, om man därvid blott gåve vederbörande regering en
viss handlingsfrihet att efter sitt lands särskilda behov inom det
totala tontalets ram öka en viss fartygskategoris tontal och minska
en annans. Amerikanska regeringen ansåg fortfarande sin metod
enklare och lätthanterligare, men var beredd att släppa den och antaga
den franska, om utsikterna till enighet därigenom ökades. För det
amerikanska folket låg huvudvikten därpå, att proportionerna mellan
dess och andra större sjömakters örlogsstyrkor ej rubbades till
Förenta staternas skada. Mot krigsfara kunde man »lika väl trygga sig
genom bibehållande av relativ styrka vid låga som vid höga nivåer».
Den andra amerikanska eftergiften för de franska metoderna var
ur effektivitetssynpunkt betänkligare. Den gällde lantstridskrafternas
s. k. »utbildade reserver». Gibson ansåg fortfarande självklart, att
dessa vid en rättvis begränsning av lantstridskrafterna borde
medräknas. En stat med betydande sådana reserver kunde mycket
snabbare uppställa en krigsduglig fältarmé än en annan stat med samma
fredsstyrka men utan dylika reserver. Icke desto mindre godtog
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
