Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Dagens frågor 16 april 1929 - Avrustningsförhandlingarna i Genève
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Gibson nu det franska yrkandet på att dessa reserver icke skulle
medräknas. Han motiverade sin överraskande medgörlighet i denna punkt
med att Förenta staterna på grund av sitt geografiska läge och hela
arten av sin försvarsorganisation nästan uteslutande vore
intresserade av sjövapnet. I fråga om arméerna vore man därför beredd att
godtaga de begränsningsmetoder, som hyllades av flertalet stater med
övervägande lantmilitärt intresse. Dock ansåg sig Gibson därvid böra
inskärpa, att den gjorda eftergiften var betydande och därför borde
kompenseras av ett maximum av andra staters eftergifter på andra
områden.
Gibsons meddelanden väckte sensation inom kommissionen och
framkallade instämmanden i mängd. I fråga om de utbildade reserverna
förekom dock rätt stark opposition, ledd av tysken greve Bernstorff,
som ansåg att den Tyskland påtvingade rustningsbegränsningen borde
tagas till mönster vid den allmänna. För att över huvud nå fram
till ett resultat avstodo emellertid hans meningsfränder i allmänhet
från att vidhålla sin ståndpunkt, och Frankrike fick sålunda sin vilja
fram i denna punkt. Hela »avrustningen» hade därmed
uppenbarligen snedvridits, men man hade kommit ut ur en återvändsgränd,
där konventionsarbetet lupit fara att fastna.
Liknande meningsmotsatser och kompromissresultat förekommo vid
behandlingen av frågan om begränsningen av arméernas vapen och
magasinerade förråd. Där hade från tyskt håll föreslagits den mot
Tyskland använda direkta metoden, inventering och fastställande
av tillåtna maximikvantiteter. Frankrike hade däremot 1927 genom
Paul-Boncour föreslagit en s. k. »indirekt metod», enligt vilken
begränsningen skulle ske efter kostnaderna för förrådens anskaffande,
sådana dessa bäst kunde utläsas ur vederbörande stats budget. Mot
den tyska metoden anfördes från många håll, att den förutsatte en
internationell kontroll, vilken man ej ämnade underkasta sig och som
för övrigt nog ej skulle kunna bli effektiv. Å andra sidan belystes
bl. a. av Bernstorff och ryssen Litvinov den franska metodens
svagheter, varvid bl. a. påpekades, att vapenförrådens anskaffningsvärde
och deras »angreppsvärde» voro två skilda saker. Häri gav Gibson
oppositionen rätt. Han förklarade, att vid val uteslutande mellan
dessa båda metoder den tyska vore att föredraga. Samtidigt
påpekade han emellertid värdet av största möjliga publicitet rörande
vapenförråden. Fransmännen voro ej sena att gripa fast i denna
uppslagsända. Vid ett senare sammanträde förklarade franska ombudet
René Massigli, att hans regering amerikanarna till behag återtog
Paul-Boncours förslag, varefter hela frågan avfärdades genom antagandet
av ett fransk-amerikanskt resolutionsförslag om att »begränsningen och
reduceringen av krigsmaterial bör sökas genom utgifternas publicitet,
varom skall förhandlas vid behandlingen av första läsningens texter
i publicitetsfrågan». Även där togs sålunda på effektivitetens
bekostnad mycken hänsyn till Frankrikes önskemål, vilka dessutom stöddes
av exempelvis Lilla Ententens stater, som klagade över att en direkt
begränsning av de militära förråden skulle på en omväg beröva dem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
