- Project Runeberg -  Svensk Tidskrift / Nittonde årgången. 1929 /
317

(1870-1940)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Parlamentarism på avvägar

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

PARLAMENTARISM PÅ AVVÄGAR



Den som med någon objektivitet söker bedöma de politiska
händelserna i vårt land kan knappast förneka, att de
parlamentariska kriserna växla men att det parlamentariska
kristillståndet är permanent. Så länge man i vår tid kunnat
tala om ett parlamentariskt styrelsesätt ha vi endast haft en
ministär med klar majoritet i riksdagens båda kamrar: den
liberal-socialistiska koalitionsministären under Edéns ledning.
Men även denna ministär hade blott under några få
månader — från augusti 1919 till mars 1920 — förmånen av en
parlamentarisk majoritet. Inre divergenser i den
betydelsefulla kommunalskattefrågan, understrukna genom en
socialdemokratisk partikongress i februari 1920, gjorde vår första
parlamentariska majoritetsregerings saga mycket kort.

Den moderna svenska parlamentarismens främsta
karakteristikon och största crux är minoritetsregeringen. Våra
regeringar bygga icke på kamrarnas förtroende; i bästa fall sitta
de på grund av riksdagens tolerans men stundom också på
grund av dess misstroende. Den svenska
riksdagsoppositionens främsta traktan är sällan den att snarast möjligt fälla
en ministär. Oftare eftersträvar den att så länge och så
grundligt som möjligt diskreditera regeringen och dess parti. Man
kan då också förstå, att riksdagspartiernas menige män
endast med motvilja och misstro se sitt parti engagerat i
regeringsställningens ansvar och svårigheter.

Att på dessa svenska minoritetsregeringar ställa de krav,
som äro vanliga och naturliga i majoritetsparlamentarismens
länder, är tydligen obilligt, ja, orimligt. En svensk regering
har aldrig kunnat fylla den uppgift, som betraktas som en
elementär uppgift för en ministär i parlamentarismens
engelska hemland: att med fast hand leda parlamentets arbete.
Men även i England har man under de relativt kortvariga
tider, då minoritetsregeringar fungerat, nödgats pruta på detta
krav. Russells ministär fick 1851 finna sig i 9
voteringsnederlag och Disraelis 1867 i 8 sådana.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 16:17:18 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/svtidskr/1929/0321.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free