- Project Runeberg -  Svensk Tidskrift / Nittonde årgången. 1929 /
318

(1870-1940)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Parlamentarism på avvägar

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

En blick på det sista decenniets svenska riksdagsarbete vittnar
framför allt om det stora tålamod, som regeringarna visat inför
riksdagens självständiga eller öppet självsvåldiga vilja. Kanske
har man under det öronbedövande bullret av pressens
högtalare under den sista krisen glömt händelserna t. ex. år 1927,
då Ekmans ministär, som dock tillkommit under Bragelöftet
att »leda den politiska utvecklingen», fick finna sig i
nederlag efter nederlag under fåfäng möda att vinna en majoritet
»från fall till fall». Dess förslag i kommunalskattefrågan
fälldes trots betydande eftergifter, av vilka en gjordes i sista
stund före voteringen i Andra kammaren. Dess förslag i
skolfrågan och malmfrågan togos om hand av starka krafter
utanför regeringspartiet och blevo grundligt omstuvade, andra
ministerielia olyckor att förtiga. Den Ekmanska ministären fick
alltså, liksom tidigare minoritetsregeringar, komma med
hatten i hand till riksdagen, trots den dåvarande statsministerns
bristande begåvning för denna attityd, och den fick ofta gå
tomhänt tillbaka. Sannerligen, det finns icke någon anledning
för någon av det senaste decenniets svenska regeringar att
förhäva sig över sin parlamentariska lycka. I konkurrensen
med de starka riksdagsutskotten ha ministärerna ofta spelat
en föga betydande roll.

Den konstitutionella utvecklingen i vårt land har ännu icke
kunnat utkristallisera några mera bestämda regler i frågan,
vilket parti, som närmast är att övertaga en regerings ansvar
och vedermödor. Den Andra kammare, som valdes 1921,
mötte både en socialdemokratisk och en konservativ regering,
den som valdes 1924 både en socialdemokratisk och en
frisinnad ministär. Som regel ha de stora ytterpartierna fått
stå för rusthållet. Mindre mellanpartier ha endast
undantagsvis kommit fram till ledningen, och då gärna i förening med
något annat parti, såsom förhållandet var under den
Edénska koalitionsregeringen. Vi ha icke heller utbildat några
klara principer i frågan, när en riksdag så tydligt har
manifesterat sitt misstroende, att det blir en parlamentarisk
ministärs plikt att resignera. Motgångar i valen ha i allmänhet
tillerkänts en större betydelse än parlamentariska nederlag.
Alltid har det ansetts ligga i ministärernas eget skön att
avgöra, när timman för ett uppbrott var kommen. Alla
ministärer ha naturligtvis varit angelägna att finna en

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 16:17:18 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/svtidskr/1929/0322.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free