- Project Runeberg -  Svensk Tidskrift / Nittonde årgången. 1929 /
324

(1870-1940)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Parlamentarism på avvägar

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

sin helhet fått Andra kammarens consilium abeundi. Herr
Reuterskiöld var emellertid angelägen bevisa, att hela
ministären måste falla och att konungen hade frihet att vända sig
till vem han ville. En liberal presskör med Svenska
Morgonbladet som en kraftig men föga skolad solosångare krävde
likaså i parlamentarismens namn ministärens huvud på fatet.
Tanken på en koalitionsministär — en gammal tulipanaros,
som icke längre lurade någon — framfördes på nytt, medan
mera resignerade stämmor talade om en expeditionsministär.
Herr Engberg sökte i en ledare med den alldeles riktiga
rubriken »Bluff» påstå, att »regeringen» mottagit »ett klart
misstroendevotum», att den icke kunde »slingra sig från
konsekvenserna» och »trotsa en överväldigande riksdagsmajoritet».
Att en anmälan enligt RF § 107 lagts med gillande till
handlingarna i Andra kammaren har förekommit förut, utan att
några ministeriella konsekvenser förekommit, senast 1921 mot
socialminister Bernhard Eriksson. Metoden att utpricka enskilda
statsråd ur ministären genom parlamentariska voteringar är
knappast förenlig med en sund parlamentarism. Metoden är
hos oss en tradition från konstitutionalismens tidevarv och hör
samman med dess system. Ministärens solidariska ansvar
betraktas i parlamentarismens hemland som en av
parlamentarismens grundprinciper. Parlamentet eller parlamentsvalen
få anvisa det parti, som skall anförtros med regeringsansvaret;
ministärens sammansättning och de enskilda posternas
fördelning är sedan oberoende av parlamentets tyckmyckenhet.
Sedan parlamentsvalen utpekat ett regeringsparti, kan
parlamentet icke utvotera en minister. Den äldre svenska
konstitutionalismen med sina svagare krav på ministeriell
solidaritet kände däremot väl till separata ministerresignationer med
parlamentarisk motivering. Nu är man emellertid ogenerad
nog att i parlamentarismens namn gå till storms mot den
ministeriella solidariteten. Att fordra ett uppbrott av en av
ministärens starkaste män från en av statsrådets
betydelsefullaste poster och samtidigt fordra ministärens kvarblivande
— det är, i varje fall sedan 1860-talet, ingen parlamentarism
i engelsk mening; det är icke heller en sund parlamentarism.
Då ministären Lindman motsatte sig krav av detta slag, då
kan den därför åberopa starka hänsyn till den svenska
parlamentarismens framtida lyckliga utveckling. Om det sedan

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 16:17:18 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/svtidskr/1929/0328.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free