Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Från Grachernas, Sullas och Ciceros Rom. Av Axel Boëthius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
verklig undersökning och utredning av dessa förvånande väl
bevarade interiörer från de stora senrepublikanska statsmännens
tid och kvarter. Vi måste emellertid stanna här med överblicken
av materialet. Det är ännu ett par frågor, som pocka på svar.
Den ena är: hur ställde sig romarna till dessa nyheter, och den
andra gäller, i vad mån aristokraternas försköning av sin stad
förändrade stadsbilden i stort.
Vad den första frågan angår, så ha vi redan sett att den
begynnande helleniseringen möttes med en viss kärv misstro. Den
fortsatte långt fram i tiden. Det första fullt moderna
vattenledningsbygget Aqua Marcia blev färdigt 144. Det var det första som
förde vattnet över från bergen i kilometers och milslånga
ledningar burna av arkader; dess arkader synas inom parentes sagt
ha hört till de första arkadbågar som slogos i Rom. De följdes
tätt i spåren av byggen som Pons Aemilius’ brovalv, och av Marcias
ålderdomliga arkadbågar, som sålunda på sin tid måste ha gällt
som en ganska oerhörd nyhet, finnes ännu en helt bevarad kvar
nära Aqua Claudias magnifika räcka invid Porta Furba. När
emellertid denna nya vattenledning (eller Anio-ledningen) blev
färdig, fann man i de sibyllinska böckerna, att denna nymodiga
inrättnings vatten ej borde få föras fram till Capitolium. Det kostade
byggherren Marcius Rex upprepade, hårda duster att få leda detta
alltför moderna vatten fram till Capitolium (Frontinus I, 7). Särskilt
emot de grekiska permanenta teatrarna var man obeveklig i Rom
— fastän man såg sådana i alla städer i Kampanien och i
Etrurien. 150 började man bygga en dylik. Men konsuln P. Cornelius
Nasica genomdrev i senaten, att den nedrevs såsom skadlig för
sedligheten (nociturum publicis moribus). Folket fick som förr
se sina skådespel stående på provisoriska åskådarplatser där blott
läktare för de rika och förnäma funnos (Livius Epitome XLVIII).
En senantik författare, Vellejus Paterculus (I, 15) talar också om ett
teaterbygge, som förhindrades av konsuln och statens
utomordentliga sedestränghet (eximia civitalis severitas). Ännu Pompejus fick
uppbära tadel för sin permanenta teater med ordnade sittplatser
i stor mängd (Tacitus’ annaler XIV, 20), varigenom hopen
lockades att hänga på teatrarna dagen i ända.
Emellertid, denna gammaldags stränghet förgick med åren, och
i stället möta vi snart även bland konservativa romare en växande
entusiasm för det hellenistiska. Det är utomordentligt intressant
att följa, hur tempel som Fortuna Virilis’ (fig. 5) och omdaningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
