Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Dagens frågor 20 juni 1929 - Krigets verklighet (E. M. Remarque: Im Westen nichts neues)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lantvärnskompani beordrats till fronten i Nordfrankrike. Hans arbete, som
kom ut i december 1914 och behandlade de tre första månadernas
krigserfarenheter, mottogs med oerhört intresse, spriddes i stora
upplagor och översattes till många språk, bl. a. även till svenska. Att
nu läsa denna bok efterlämnar ett underligt intryck. Början av
skildringen är hållen i käck och oförfärad ton; man märker bakom orden
det stämningsläge, som tog form i uttrycket »der frische, fröhliche
Krieg». Men under berättelsens gång förändras tonen allt mer och
mer, frontanekdoterna försvinna, och det kommer in något dovt och
tryckt, som låter ana att författaren har något på hjärtat, som han
icke vill eller vågar yppa. Det sista kapitlet handlar om de tio
dagar, som Höcker tillbringade vid Yserfronten. Mellan raderna läser
man om trumeldens fasa, om eländet i de höstvåta skyttegravarna,
om de sårades lidanden, om den fruktansvärda psykiska spänningen
inom truppen, då ingen visste vad som skedde på de ändlöst vida
slagfälten och hopplösheten så småningom började smyga sig in i
sinnena. Men författarens egen skygghet för att tala rent ut i
förening med den militära censurens stränghet lade hinder i vägen för
alla ingående skildringar. Den mest konkreta detaljen i Höckers
krigsdagbok står på dess sista sida, där han berättar att hans hår under
dessa tio dagars frontliv blivit vitt. Man anar att han haft mycket
mer att säga, men det är som om han icke förmått giva det form.
Vad han genomlevat har förseglat hans läppar.
En stor del, kanske den största, av krigslitteraturen rör sig trots
alla individuella divergenser efter ungefär samma linjer som Höckers
arbete. Strategi, taktik, stabs- och krigskorrespondentsynpunkter,
fältanekdoter, tekniska detaljer och dylikt finns det i alla länders
krigsskildringar nog och övernog av, men det omedelbara intrycket, kriget
som upplevelse för mannen i ledet, har faktiskt hittills så gott som
aldrig blivit skildrat. Orsaken kan man nog förstå. Så länge kriget
varade lade censuren hinder i vägen för utgivandet av alla dylika
arbeten, och då fredens dag äntligen grydde, fanns det bland dem
som kommit levande tillbaka ingen, som ens vid skrivbordet ville
återuppliva minnet av vad han varit med om. Genom en tyst
överenskommelse fick den barmhärtiga glömskan falla över vad som
tilldragit sig i skyttegravarnas inferno, allt under det de officiella
militära översiktsverken, regementshistorierna och generalsmemoarerna
dag från dag tillväxte i antal. Kriget kom på detta sätt så småningom
att övergå till ett vetenskapligt diskussionsobjekt; att det utkämpats
av levande och lidande människor började nästan helt och hållet falla
i glömska.
Mitt i denna akademiskt-teoretiska diskussion om vad man för femton
år sedan gjorde och vad man borde ha gjort i generalstaber och
huvudkvarter slog för några månader sedan ner ett arbete av en ung tysk
journalist vid namn Erich Maria Remarque, vilket plötsligt och oväntat
spred ett skärande vasst, obarmhärtigt avslöjande ljus över de sidor
av krigets väsen, som man varit på väg att glömma. Im Westen
nichts Neues (sv. övers, undertiteln På västfronten intet nytt, Bonniers
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
