Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Dagens frågor 20 juni 1929 - Underhusval och ministärskifte i England
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ej ens i de sedvanliga officiella optimistuttalandena vågade
regeringspartiets ledare förutsäga oförminskad konservativ majoritet.
Baldwin nöjde sig med att spå bibehållandet av åtminstone en fjärdedel
av den majoritet på inemot 200 röster ministären innehaft i det gamla
underhuset och tillade därvid, att med en dylik majoritet på ett
femtiotal röster hade Disraeli kunnat reda sig i sex år efter valen 1874.
Lloyd George försäkrade sina trogna, att en underbar pånyttfödelse
av det liberala partiet vore för handen och att detta, vilken än dess
numerär i underhuset kunde bli, under alla förhållanden skulle bli
starkt nog att tvinga igenom det liberala programmet. Arbetarpartiet
framträdde med ett omsorgsfullt modererat program och vädjade till
alla framstegsvänliga att stödja det enda parti, som hade utsikter att
samla en regeringsduglig majoritet. Opartiska valmeteorologer av
facket framhöllo, att valutgången vore mera oberäknelig än vanligt i
betraktande av dels det överväldigande antalet valkretsar med tre
tävlande kandidater, dels valsättets benägenhet att ge stort spelrum åt
tillfälligheter, dels slutligen de omkring 6 millioner nya kvinnliga
väljare i åldern 21—30 år, som nu för första gången släppts fram till
valurnorna. Det var i år också första gången som väljarkåren hade
att uppvisa en avgjord kvinnlig majoritet. Med hänsyn tagen till alla
dessa omständigheter enades i regel experterna att beteckna en svag
konservativ majoritet och ingen majoritet alls såsom de båda
eventualiteter, varom striden skulle stå, utan att någondera på förhand kunde
framhållas såsom den antagligaste.
Utgångsläget, d. v. s. partifördelningen i det gamla underhuset vid
dess upplösning, var följande: 396 konservativa, 160 av arbetarpartiet,
46 liberala, 1 kommunist, 1 irländsk nationalist, 5 vildar, av vilka 2
stodo de konservativa och 1 arbetarpartiet synnerligen nära; 6 mandat
voro vid parlamentsupplösningen vakanta. För absolut majoritet i ett
hus med 615 medlemmar krävdes 308 mandat. För överskådlighetens
skull må redan här den partifördelning anföras, som framgick ur
valen: arbetarpartiet 289, de konservativa 260, liberalerna 58, irländska
nationalister 3, vildar 5. Omkastningen i mandatnumerär är ju högst
ansenlig, men den motsvaras ej av lika stor omkastning i totalantal
röster. Partiernas röstnumerär beräknades nämligen till 8 600 000 för
de konservativa, 8 300 000 för arbetarpartiet och 5 300 000 för
liberalerna. De konservativa och arbetarpartiet äro alltså ungefär
jämnstarka ute bland väljarna, och liberalerna nådde visserligen ej de 7
millioner röster, som Lloyd George profeterat om, men kunna å andra
sidan uppvisa en väljarnumerär, som sannolikt proportionellt skulle
motsvaras av 141 mandat i stället för de 58 de lyckades erövra. I
den relativt höga väljarsiffran ligger emellertid ett för Lloyd George
som partitaktiker kännetecknande bluffmoment. För att få fram högsta
möjliga väljarnumerär tvekade han ej att framsända räknekandidater
i ett stort antal valkretsar, där de ej hade minsta utsikt att segra
men däremot på förhand kunde beräknas genom splittring bland de
borgerliga spela det omstridda mandatet över i händerna på
arbetarpartiet. Betecknande är, att liberala kandidater, i ej mindre än 31
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
