Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Dagens frågor 20 juni 1929 - Underhusval och ministärskifte i England
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
penningförsträckningar till Polen mot engelsmännens dryga skattebörda, vars tyngd
till ej ringa del påstods bero på de lättnader Winston Churchill i sitt
skuldavtal med Caillaux medgav fransmännen. För arbetarpartiet
säreget har varit dess vidhållande av önskvärdheten av diplomatiska
förbindelser och handelsavtal med Sovjetunionen. På detta håll har
man på ministären Baldwins antiryska politik lagt skulden för såväl
en dryg del av arbetslösheten som för intensiteten i bolsjevikernas
antiengelska propaganda i Kina och Indien.
En detaljgranskning av valsiffrorna ger vid handen, att
arbetarpartiet vunnit sina flesta segrar i de stora industristäderna samt över
huvud i norra England, medan de konservativa i stort sett hållit sin
ställning i jordbruksvalkretsarna. Dock bör framhållas, att flera
konservativa kandidater valts med stora majoriteter i rena
industriarbetarvalkretsar, en för England ännu alltjämt karakteristisk företeelse, vilken
redan Joseph Chamberlain räknade till kraftkällorna för unionistisk
engelsk politik. Naturligtvis har arbetarpartiet mångenstädes bragt
dessa tendenser att försvagas, och vittne härom bära bl. a.
arbetarpartisegrarna i 6 av Birminghamområdets valkretsar. Det var endast
med nöd sir Austen Chamberlain lyckades hålla sin fäderneärvda
valkrets West Birmingham, där hans majoritet sjönk från 7 640 till 40
röster, och den framstående arbetsministern sir Arthur Steel-Maitland,
som 1924 i Birminghamkretsen Erdington hade en majoritet på 5 342
röster, fick denna gång 133 röster mindre än den segrande
arbetarkandidaten Simmons, varvid förekomsten av en liberal sprängkandidat
nog hade avgörande betydelse. Steel-Maitland var för övrigt den ende
av kabinettets medlemmar, som föll igenom. I den konservativa
pressen klandras partiledningen för att den skulle ha i alltför stor
utsträckning låtit partiets veteraner sitta i godan ro i fullt säkra
kretsar men däremot utsatt många av den yngre generationens bästa män
för de risker kandidatur i svårt hotade kretsar medför. Denna
tillämpning av Baldwins lösen Safety first på även rätt medelmåttiga
partiveteraner gör nu partiet kvalitativt försvagat i nästa
parlamentsperiod. Dylik premiering av hög tjänsteålder på de unga talangernas
bekostnad torde för övrigt ej vara något särmärke för allenast engelsk
konservatism.
Valutgången gav ju intet parti absolut majoritet, och förutsättningar
för hållfast allians förefunnos varken mellan arbetarpartiet och
liberalerna eller mellan liberaler och konservativa. Från håll, där man
särskilt fruktade en s. k. »socialistministär» som begynnelsen till
slutet för all samhällsordning, tyckes man ha arbetat på att sammanföra
liberaler och konservativa till koalitionsministär, men de personliga
motsatserna voro sannolikt redan de alltför starka för en borgerlig
samling, och dessutom skulle troligen Lloyd George ha fått det ganska
svårt att sammanhålla sitt parti, om han beordrat en dylik
uppslutning åt höger. Baldwin hade inom sitt eget kabinett flera kolleger,
som helst velat sitta kvar, tills underhuset sammanträtt och
MacDonald där framlagt sitt förslag till misstroendevotum. I så fall hade
liberalerna vid omröstningen ställts mot väggen och nödgats rösta för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
