Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Häfte 5
- Dagens frågor 20 juni 1929
- Underhusval och ministärskifte i England
- Den nya skadeståndsuppgörelsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
inrikespolitiska program, och på det utrikespolitiska området, där
MacDonald sannolikt kommer att dela arbetet med Henderson, har man
att vänta en välkommen frigörelse från de franska
stormaktssynpunkterna vid förhandlingar inom Nationernas förbund, starkare intresse
för rustningsbegränsningen, försök till ny uppgörelse med Amerika om
de interallierade skulderna samt återupptagande av de diplomatiska
och uppmuntran åt de ekonomiska förbindelserna med Sovjetunionen.
Förra gången undergrävdes ministären MacDonalds ställning genom
eftergifter för partiets kommunistpåverkade vänsterflygel. Dess
förmågan att åstadkomma värdefulla arbetsresultat torde komma att i
hög grad bli beroende av den grad av fasthet dess ledande män förmå
lägga i dagen mot nya påtryckningar från detta håll.
Den nya skadeståndsuppgörelsen.
Den 7 juni undertecknades finansexperternas
betänkande om planen för definitiv reglering
av Tysklands skadeståndsförpliktelser efter världskriget. Detta
aktstycke var resultatet av fyra månaders synnerligen mödosamma
förhandlingar under presidium av den amerikanske finansmannen Owen
D. Young. Tysklands förste expert var riksbankschefen d:r Hjalmar
Schacht; vid hans sida stodo storindustriens förtroendeman d:r A.
Vögler och, som suppleant, d:r Carl Melchior, Frankrikes båda
experter voro E. Moreau och J. Parmentier. England företräddes av sir
Josiah Stamp och den under förhandlingarna plötsligt avlidne lord
Revelstoke, huvudman för bankirsläkten Baring. Experter från Belgien,
Italien och Japan deltogo även i förhandlingarna. Ursprungligen hade
för experterna ställts i utsikt, att de skulle förhandla fullt
självständigt och på eget ansvar, varefter resultatet av deras överläggningar
skulle för slutligt avgörande underställas Tysklands och
fordringsägarmakternas regeringar. I själva verket blev det snart tydligt, att
experterna — helt naturligt för övrigt — stodo i livlig kontakt med
resp. regeringar. Detta medförde givetvis vissa risker för politiska
synpunkters störande inblandning, men å andra sidan stärktes
därigenom i hög grad expertbetänkandets utsikter att vinna regeringarnas
gillande. Ett sådant gillande har ännu ej hunnit överallt givas, men
torde vara fullständigt tryggat, och i sina slutord framhåller
betänkandet, att det utgör ett odelbart helt att utan detaljändringar antagas
eller förkastas samt att experterna likaledes frånsäga sig allt ansvar,
om planens ikraftträdande orimligt förhalas. Den nya
regleringsplanen, efter experternas president vanligen kallad Youngplanen, är i
själva verket avsedd att redan den 1 september ersätta den sedan 1924
tillämpade provisoriska uppgörelse, som plägar kallas Dawesplanen.
I en punkt har ej slutgiltig överenskommelse träffats, nämligen om
reglering av Tysklands plikt att hålla Belgien skadeslöst för
utsläppandet där av s. k. tyska ockupationsmark. Efter rätt hetsigt
meningsbyte enades man om att markfrågan skall lösas genom tysk-belgiska
separatförhandlingar utan politiska frågors inblandning och att den
belgisk-tyska överenskommelsen skall vara ingången och ratificerad,
innan Youngplanen träder i kraft.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Feb 26 19:03:20 2024
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/svtidskr/1929/0406.html
