Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Auktoritetsproblemet i nutiden. Av John Cullberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
själva pliktmedvetandet. Barnet är av naturen egoist. Denna
dess asociala självupptagenhet kan övervinnas endast därigenom,
att det lär sig — i nödfall tvingas — att taga hänsyn till en
annans vilja. Hempedagogikens elementäraste mål är därför att
lära den yngsta generationen lydnad.
Från dessa utgångspunkter låter det nästan som en banalitet,
om man framhäver föräldraauktoritetens grundläggande
betydelse för hemlivet. Likväl måste den här anlagda synpunkten
betecknas såsom hopplöst omodern. Praktiskt taget under hela
1800-talet ha uppfostringsteorierna gått i en helt annan riktning.
Rousseau och Pestalozzi gåvo upptakten till det s. k. »barnets
århundrade». Ingen vill väl bestrida, att deras pedagogiska
idéer beteckna en hälsosam reaktion mot den tidigare
traditionella, själlösa rottingpedagogiken. Man behövde verkligen lära
sig, att även barnet är en »personlighet» och måste behandlas
såsom en sådan. Men vad den moderna pedagogiken — trots
Kant — icke förstod var, att personligheten växer och vinner
stadga endast under lydnad för plikten. Man levde i den
illusionen, att barnapersonligheten skulle gå en sund utveckling
till mötes, blott den befriades från alla tryckande band.
Romantiken brukade gärna bilden av det spirande fröet. Giv det
sol och luft och näring — men lämna det för övrigt i fred!
Naturen själv sköter om, att det växer och utvecklas i enlighet
med sin individualitet.
Här kan man sannerligen icke tala om något förtryck från
den äldre generationens sida. Teorien går medvetet ut på
upplösning av föräldraauktoriteten. Vilka praktiska konsekvenser
har teorien i fråga fått? En enda blick på nutiden är tillräcklig
för att ge svaret. Följden har blivit upplösning av själva
hemlivet och därmed även av de primära betingelserna för den unga
generationens moraliskt-sociala fostran.
Naturligtvis vore det att överskatta betydelsen av en teori,
om man tror, att den ensam kan åstadkomma en så vittgående
effekt. En mångfald andra omständigheter ha medverkat, främst
sådana, som sammanhänga med utvecklingen av industrialismen
och med den trångboddhet, som denna fört med sig. Det
katastrofartat forcerade nöjeslivet har också gjort sitt till för att
minska hemmens betydelse. Vare härmed hur som helst —
faktum kvarstår. Föräldraauktoriteten är praktiskt taget
förvisad till memoarernas värld, och intet annat har satts i dess
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
