Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Auktoritetsproblemet i nutiden. Av John Cullberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och evangeliets tvång utan att väcka och nära de fromma
känslorna. Pietismens känslofromhet går här på ett märkligt sätt
hand i hand med den romantiska teologien vid undermineringen
av kyrkoauktoriteten. Därmed flyttas även den andliga
tyngdpunkten bort från kyrkan. Känslotemperaturen stegras alltid
lättare i den trängre kretsen än under höga och svala kyrkovalv.
Vi behöva icke uppehålla oss med att närmare utföra denna
utvecklingsprocess, som naturligtvis är beroende även av
åtskilliga andra faktorer. I stället fråga vi efter resultatet, sådant
det föreligger i nutiden. Det kan sammanfattas i få ord,
vilkas riktighet icke jävas genom uppräknande av undantagen.
För kyrkans del: å ena sidan pietetsfullt restaurerade men
tomma kyrkorum, där prästen lägger sin Herres ord till rätta
för det relativa fåtal, som ännu lystra till statskyrklig
förkunnelse. Å andra sidan på många håll en nervös iver att
formulera ett kyrkans »sociala program», som skall visa att
kyrkan, om den också inte längre hör till tidens ledande makter,
dock är med sin tid och inte är blind för dess svårigheter.
Programmet får ersätta den förlorade auktoriteten. Med
hänsyn till de »fromma» utanför kyrkan: samling i sekteriskt
begränsade kretsar med utpräglat känslobetonad förkunnelse,
ofta genomvävd av ett starkt lagiskt inslag. Sistnämnda drag
kan inom sekten eller det »frireligiösa» samfundet ge
auktoritetsprincipen ett påfallande stod. Den icke obetydliga grupp
religiöst orienterade människor, som stå främmande
för kyrkan utan att tillhöra något särskilt religiöst
samfund, stannar i regel vid mer eller mindre estetiskt färgade
stämningar. För denna allmänreligiositet saknar
auktoritetsprincipen självfallet varje betydelse. Vad den stora massan
beträffar, är det över huvud taget meningslöst att ens fråga efter
någon auktoritet, som skulle kunna tänkas ha inträtt i
kyrkomyndighetens funktioner. Kampen om själarna försiggår här
på andra fronter, vi skola strax se vilka.
Såsom en sammanfattning av denna tyvärr synnerligen
onyanserade överblick kunna vi fastslå, att kyrkoauktoriteten —
på samma sätt som föräldraauktoriteten — blivit söndersmulad.
Samtidigt måste vi emellertid behålla i sikte det nya religiösa
auktoritetsförhållande, som sektväsendet representerar.
Vi övergå till det tredje auktoritativa samfundet, staten. Den
yttre utvecklingslinjen är även här lätt tecknad. Den primitiva
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
