Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Auktoritetsproblemet i nutiden. Av John Cullberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
formen för statsmaktens utövande är despotismen. Principiellt
är hela makten samlad på en hand, hövdingens, konungens,
kejsarens, diktatorns. Religiöst-magiska föreställningar bekläda
från början denna makt med en övernaturlig auktoritet.
Folkets obetingade lydnadsplikt mot »härskaren» kan därför icke
gärna sättas i fråga. »Majestätsbrottet» är liktydigt med
religiös synd, för den primitive fattad såsom överträdande av en
tabuföreskrift. Vad man än må säga om despotismen — det
är ovedersägligt, att den betecknar statsmaktens kulminering,
nota bene om diktatorn äger nödiga personliga kvalifikationer.
Inom ingen statsform finnas större möjligheter att samla hela
statsmakten till en enhetlig kraftutveckling. Lika tydligt är,
att diktaturen, där den icke uppbäres av sådana kvalifikationer,
innesluter högst betydande riskmoment. Detta har tidigt givit
anledning till begränsning eller upphävande av
enhärskarmaten. Begränsningsprincipen har fått sitt moderna uttryck i den
konstitutionella monarkien med dess teoretiska avvägning av
makten mellan monarken och parlamentet. Som bekant har
utvecklingen gått därhän, att denna avvägning endast blir
skenbar. I själva verket innebär det moderna demokratiska
statsskicket, att den reella maktutövningen helt skall ligga i det
folkvalda parlamentets hand. Det tycks alltså här vara fråga om
en enkel auktoritetsförskjutning: riksdagen har övertagit
monarkens maktbefogenheter.
Men hur förhåller det sig i verkligheten? Är parlamentet ett
sådant auktoritativt maktcentrum? Det torde falla sig svårt att
besvara frågan jakande. Riksdagsbesluten dikteras av
majoritetspartiet — där icke något vågmästarestyrande mellanparti rubbar
cirklarna. Minoriteten är visserligen nödsakad att böja sig, ofta
under högljudda protester. Böjer den sig för en erkänd politisk
auktoritet, t. ex. den så kallade »folkviljan»? Ingalunda.
Minoriteten är ofta tillräckligt stor för att själv kunna göra
anspråk på att tolka folkviljan. Utslaget fälles icke av någon
auktoritet utan av ett röstkvantum, som måste betecknas såsom
tillfälligt. Hur lojalt man än kan foga sig efter
majoritetsbeslutet, det kan dock icke hjälpas, att bristen på varje auktoritet
därbakom kommer att förringa dess betydelse såsom uttryck
för statsviljan. Minoritetens politiska strävan kommer att gå ut
på att genom röstökning, d. v. s. genom agitation skaffa sig
majoritetsställning, och sålunda tillvälla sig statsmakten. Det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
