Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Erasmus Roterodamus. Av Oscar Wieselgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sin död, bruten av sin ohyggliga sjukdom, kom till Basel. Härvid
har man dock i alltför hög grad låtit förvilla sig av den
romantiska glans, som en mer patriotiskt nationell än kritisk
historieskrivning spritt över Ulrich von Huttens gestalt. I realiteten var
han föga annat än en medeltida rovriddare, visserligen
glänsande begåvad men stridslysten, brutal och egoistisk, rebell av
naturen och fientlig mot all samhällelig ordning och auktoritet,
med ett ord en typisk representant för just de drag i tidens
lynne som Erasmus mest av allt avskydde. Att av Erasmus
begära sympati för honom är att kräva för mycket. Men att
han också vägrade honom sitt bistånd i hans yttre betryck var
ett utslag av den moraliska svaghet i hans karaktär, som
åstadkom att den lutherska riktningens hänsynslösa kraftnaturer allt
mer och mer började räkna honom som en fiende, om än tills
vidare blott i det tysta.
Länge skulle det dock icke dröja förr än
motsatsförhållandet mellan Erasmus och Luther blev klart för all världens ögon.
Maningar att äntligen definitivt fatta ståndpunkt i de stora
teologiska tvistefrågorna nådde Erasmus från många håll, från
Rom, från de gamla vännerna i England, från de tyska
humanistkretsarna. Han kunde icke längre fullfölja sin tidigare förda
obestämda politik; man väntade på hans ord, och han måste
tala. Utgivandet av den märkliga skriften De libero arbitrio (Om
den fria viljan, 1524), betecknar den definitiva brytningen
mellan Erasmus och Luther. Erasmus hade länge känt sig
frånstött av den stränga determinism, som behärskade den
lutherska åskådningen. Själv lutade han åt den mildare och mera
mänskliga uppfattning, som den katolska kyrkan av ålder hyllat
och vars grundtendens går ut på att medgiva människan en fri
vilja att välja mellan ont och gott, varav som en konsekvens
också följer hennes förmåga att i viss mån, d. v. s. understödd
av den gudomliga nåden, medverka till sin frälsning. För Luther
innebar detta åskådningssätt däremot ett hädiskt tvivel på den
gudomliga allmakten och därtill en måttlös förmätenhet i
uppskattningen av den mänskliga naturens möjlighet att motstå
syndens makt. I sin motskrift, De servo arbitrio, tog han därför
till orda med hela kraften av sin fanatiska övertygelse och sökte
i slutledningar, burna av hänsynslös konsekvens och obändig
lidelse, vederlägga sin motståndares mening. Teologiskt sett blev
sammandrabbningen utan resultat. Envar av de stridande behöll
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
