Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Louis de Geers politiska personlighet i belysning av hans nyutgivna brev. Av Gustaf Jacobson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och bestånd. Men dylikt är som sagt undantag; i allmänhet har
han lättare att se felen och överdrifterna, och omdömena kunna
ibland bli försmädliga nog. Gripenstedt, som konkurrerade med
De Geer om äran av representationsfrågans lösning, säges ha
»den mänskliga svagheten att låta sina förtjänster lysa så mycket
som möjligt». Hos Gunnar Wennerberg fäster han sig mer vid
det något braskande och storordiga än vid den varma
känslan. Om Oscar Björnstjerna heter det, att han visserligen är
en god utrikesminister men »något antediluviansk» i den inre
politiken, och han uttalar sig rätt skarpt om Björnstjernas
»ömkliga» fåfänga att vid statsministerämbetets inrättande 1876 ej vilja
släppa sin gamla titel utrikesstatsminister (inom parentes jävas
De Geers uttalande på denna punkt, vilket återkommer i
memoarerna, av Björnstjernas egen framställning av saken i hans
dagbok).
Den kritiska och kyliga uppfattning av saker och personer,
varom dessa och många andra uttalanden vittna, återgår nog på
konstitutiva drag i De Geers eget väsen: stelheten, korrektheten,
saknaden av starkt temperament, bristande förmåga att värmas
för en sak eller en person. Den gamla frågan, huruvida Louis
De Geer kan betraktas som en stor statsman, framställer sig ånyo
vid läsningen av hans brev, och svaret kan som förut knappast
bli annat än nekande — man gör honom för övrigt ingen orätt,
om man besvarar frågan så, ty han gjorde själv aldrig anspråk
på att vara en stor statsman. »Mitt intresse för politiken, som
aldrig varit passionerat, börjar nu alldeles taga slut», skriver han,
visserligen i en svår och kritisk situation, men så talar icke ens
då, eller allra minst då, den borne statsmannen. Och sedan De
Geer lämnat den aktiva politiken, känner han sig tydligen som
stationsinspektoren på semester: han har en viss tillfredsställelse
att som åskådare bevittna den ena ministerkrisen efter den andra,
utan att behöva befatta sig därmed.
Det vilar onekligen ej så litet av det senare 1800-talets instängda
atmosfär över dessa brev, och mycket sällan förnimmer man
vingslagen av någon stor idé eller något av hänförelsens eld.
Menar man åter med politik konsten att nå det möjliga, så fyller
De Geer i hög grad måttet. När det gäller de brännande frågorna
för dagen, i främsta rummet de hopkopplade härordnings- och
grundskattefrågorna, beräknas och kalkyleras, kompromisser
uttänkas, prövas och överges, allt med hänsyn till lantmannapartiets
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
