Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Litteratur - Emil Ludwig om krigsutbrottet. Av Nils Ahnlund - Emil Ludwig: Juli 1914
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
allenaskuld och Tysklands oskuld äro sagor för barn på ömse sidor om
Rhen».
Att Emil Ludwig är en skicklig skribent förnekas väl ej heller av
dem, som se kritiskt på hela den litteraturart han så gärna odlar. »Juli
1914» är ur flera synpunkter en läsvärd bok, etsande i sina
formuleringar och dramatisk i sin byggnad. Den vittnar också om ett ej ringa
vetande; dess teckning av den ödesdigra julikrisen och dess gestalter
rymmer utan minsta tvivel träffande och frigörande omdömen och
iakttagelser. Men som ett bidrag till belysningen av frågan om orsakerna
till världskriget lär arbetet i sin helhet ej på allvar kunna komma i
fråga. Hela författarens metodik utesluter dylika anspråk. Väl saknar
Ludwig alls icke blick för orsaksspelet och de avgörande momenten,
men han saknar tålamod; de medvetna eller omedvetna luckorna i
framställningen undgå icke uppmärksamheten. Den ringaktning för
kronologien, som kommer till uttryck i ett ironiskt yttrande av Sasonov, med
gillande anfört av Ludwig — det gäller den betydelsefulla frågan om
tidpunkterna för igångsättandet av resp. mobiliseringar — har satt
märken här och var i skildringen. Rena misstag låta ävenledes sig
påvisa. Ett sådant, låt vara mindre viktigt, faller en svensk läsare
särskilt i ögonen: Ludwig har tappat bort, att Poincaré på sin hemfärd
från Petersburg anlöpte Stockholm. Mot förf:s huvudtes i all synnerhet
torde vägande invändningar kunna riktas. I den mån det befinnes
nödigt att debattera krigsskuldfrågan till grunden, blir det säkerligen ej
möjligt att, som Ludwig påyrkar, helt ställa nationerna som sådana
utanför. Det skulle då innebära, att endast pacifistiska inflytelser kunna
nå de stora folklagren; men både gammal och ny historia vittnar om
att så ej är förhållandet. Rent pacifistisk var före världskriget icke ens
socialdemokratien i sin teori; särskilt Engels’ tankegångar, som spelade
en så stor roll för de tyska socialdemokraterna vid krigsutbrottet, vittna
om motsatsen, och varken den nationella franska revanchetanken i
väster eller panslavismen i öster saknade ett folkligt och demokratiskt
underlag med solitt fäste i millionernas själ.
Vad angår ansvarsfördelningen kabinetten emellan, befinner sig
Ludwig otvivelaktigt på säkrare mark. Emellertid påkallas även här
reservationer, och särskilt gäller detta hans uppfattning av den österrikiska
politikens motiv eller brist på motiv. Sant är, att denna politik ej kan
fritagas från stundom svaga och stundom oförsvarliga grepp. Men vad
Ludwig här givit är — såsom riktigt anmärkts av en engelsk kritiker —
knappast mera än en vrångbild. Den fara, som den storserbiska
propagandan innebar för dubbelmonarkiens bestånd och därmed
oundvikligen för världsfreden — den må i övrigt anses historiskt berättigad eller
ej — denna fara är hos Ludwig till synes förflyktigad. En objektiv
prövning av det europeiska läge, som bestod sommaren 1914, kan ju
icke på detta lättvindiga sätt skjuta undan Österrikes konstanta
dilemma. Härav behöver varken följa något godkännande av
preventivkriget eller någon fatalistisk tro på oundvikligheten av den världsbrand,
till vilken Sarajevomordet nu blev den omedelbara tändande gnistan.
Men förvisso var det ingen tillfällighet, att en av de historiker, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
