- Project Runeberg -  Svensk Tidskrift / Nittonde årgången. 1929 /
504

(1870-1940)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gustaf III och franska revolutionen. Av Erland Hjärne

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

angelägenheterna under den begynnande revolutionen och till hans
redan från första stund utpräglade partitagande mot denna.

Hans beundran för Frankrikes glänsande kultur, som skänkt
honom själva grundvalen för hans egen bildning, kom honom att
rysa för en politisk och social omvälvning, som tillika för honom
tedde sig som den gamla aristokratiska förfiningens och den goda
smakens undergång. Hans vänskapsförbindelser inom den
franska konungafamiljen, mindre med själva kungaparet än med
Monsieur (greven av Provence, den blivande Ludvig XVIII), och
ännu mer inom den franska högadeln, ingav honom ängslan för
sina vänners personliga öde. Anloppet mot Frankrikes absoluta
konungadöme, ännu i nedgång och förfall belyst av glansen från
Ludvig XIV:s tidevarv, och mot det historiska franska
ståndssamhället med dess anor från korståg och riddartid förfärade i
Gustaf III på en gång den övertygade anhängaren av den
upplysta despotismens idéer och den historiserande förromantikern,
som själv i sina politiska tal likaväl som i sitt dramatiska
författarskap trädde fram som den svenska hävdens vårdare och
ständigt såg sin egen konungagärning i perspektivet av
fäderneslandets ärorika förflutna. Det är, i förbigående sagt, egendomligt
att se, hur han även i sina uttalanden om den franska
revolutionen och den europeiska politik, som därmed sammanhänger,
såväl i den diplomatiska notväxlingen och korrespondensen som
i förtroliga brev till sina vänner, oupphörligt återkommer till
historiska synpunkter, själv poserar som Vasarnas ättling, Gustaf
Adolfs efterträdare och Frankrikes äldste bundsförvant och
tillika låter den franska historiens gestalter, Henrik III, Henrik IV
och andra skymta i nedsättande eller eggande jämförelser.

Men det vore orätt att söka förklara Gustaf III:s
antirevolutionära hållning enbart eller ens i första hand ur dylika
känslomotiv. Mycket tidigt, och framför allt så snart han började
reflektera på att övergå till handling, ha säkerligen »realpolitiska»
bevekelsegrunder — mer eller mindre tungt vägande, mer eller
mindre sunda och kloka, det må genast erkännas — varit med
i spelet.

I det franska konungadömets förnedring och fall har han sett
en fara för den monarkiska principen i Europas alla länder. Icke
minst för sitt eget rike, där missnöjet jäste på många håll över
1789 års statskupp i absolutistisk riktning, har han fruktat en
spridning av de revolutionära idéernas smitta. Till sådana

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 16:17:18 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/svtidskr/1929/0508.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free