- Project Runeberg -  Svensk Tidskrift / Nittonde årgången. 1929 /
508

(1870-1940)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gustaf III och franska revolutionen. Av Erland Hjärne

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

engelska underhandlingens långsamma förlopp blev emellertid Taubes
Parisresa och förslagets framläggande för franska regeringen
aldrig av.

I ett nytt skede inträder Gustaf III:s franska politik genom
ryska krigets slut (augusti 1790), som ger honom friare händer
och tillfälle till ökad aktivitet. Att vinna Ryssland för den franska
monarkiens sak var en tanke, som mycket snart börjar röra sig
hos Gustaf III. Instruktionen för den envoyé, Curt von Stedingk,
som han kort efter freden sände till Katarina II:s hov, innehöll
bl. a. en föreskrift att, ifall kejsarinnan förde samtalet på
revolutionen, framhålla nödvändigheten att kraftigt arbeta på
ordningens återställelse i Frankrike. Stedingk fann visserligen
kejsarinnan livligt intresserad av de franska angelägenheterna; dock
ansåg hon, att ännu ingenting vore att göra åt saken.

Några månader senare föranledde en speciell fråga
förhandlingar mellan Sverige och Ryssland om samverkan mot det
revolutionära Frankrike. På nyåret 1791 begärde Frankrikes chargé
d’affaires i Stockholm, Gaussen, erkännande av den föregående
höst beslutade nya revolutionära nationalflaggan, trikoloren.
Gustaf III vägrade bifall härtill och lät öppna förhandlingar i
Petersburg om gemensamt uppträdande av de tre östersjömakterna
Ryssland, Sverige och Danmark i den franska flaggfrågan. »Att
medgiva nationalflaggan tillträde till våra hamnar», hette det i
hans skrivelse till Stedingk den 21 januari 1791, vore »att visa
folken en symbol av uppror och framgång i demagogiska tilltag».
Ett sådant medgivande åt den revolutionära regimen vore särskilt
farligt »i ett ögonblick, då ett förbund bildats i Frankrike enkom
för att utbreda den fördärvliga lära, som genom att störta
Henrik IV:s tron bragt hela monarkien i förvirring, och då detta
förbund utsänder sina ombud i alla länder». Det svenska
förslaget om gemensam vägran av östersjömakterna att erkänna
trikoloren upptogs i Petersburg artigt, men svaret förhalades under
invändningar och undanflykter. I själva verket var Ryssland,
såsom Stedingk riktigt insåg, på grund av krigshot från England
och Preussen obenäget att stöta sig med den franska
nationalförsamlingen.

En kontrovers, i viss mån besläktad med flaggfrågan i
principiell innebörd, hade redan något tidigare seglat upp. Den rörde
formuleringen av kreditivbreven för Frankrikes ministrar vid
främmande hov. I dessa handlingar hade nationalförsamlingen

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 16:17:18 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/svtidskr/1929/0512.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free