Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Gustaf III och franska revolutionen. Av Erland Hjärne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hyllar, bli utrotade samtidigt med den rövarkula, där de
uppspirat». Det är tankar, som möjligen kunna betecknas med det
banala uttrycket »realpolitik», ifall man vill undvika andra.
Lyckades flykten, var det tydligen Gustaf III:s mening, att Ludvig XVI
borde bege sig till det svenska högkvarteret — en värdefull
politisk tillgång för Gustaf III, som kunde användas att i hans och
Frankrikes intresse motverka nackdelarna av ett samtidigt
österrikiskt-preussiskt ingripande, vilket nu började te sig mera
sannolikt.
I Gustaf III:s omgivning, även bland hans närmaste förtrogna,
har man vid tiden för Gävle riksdag tyckt sig förmärka en
avmattning i hans iver för den franska saken. Intrycket är
knappast alldeles riktigt. Hans utrikes brevväxling från de sista tre
månaderna av hans liv bär ett helt annat vittnesbörd. Men väl
är det möjligt, att han funnit lämpligt att mer än annars dölja
sina planer på ett nytt och för den allmänna meningen sällsamt
krigsföretag, då han just stod i begrepp att med ständernas hjälp
söka lägga rikets finanser på en fastare grundval, som f. ö. just
för en eventuell interventionspolitik var nödvändig. T. o. m. i
själva riksdagspropositionen har han dock anspelat på sin franska
politik. »Kungl. Maj:t», heter det där, »har oavbrutet sökt att
underhålla vänskap och förtroende med dem av Sveriges gamla
bundsförvanter, vilka själva bibehållit sitt anseende, sina
inflytelser, sina lagar och regeringssätt; och för andras öden har
Kungl. Maj:t icke varit känslolös». Jämförelser med franska
revolutionen lekte konungen i hågen, då han tänkte på sitt möte
med riksdagen. I ett brev till Katarina uttalar han sitt hopp,
att den i intet hänseende skulle likna den franska
nationalförsamlingen. Och i trontalet ordar han om det förtroende, han
visat ständerna genom att sammankalla dem »i en tid, då en
fanatisk villa nästan skakar alla länder och då få(!) av mina
samtida hade ej litet tvekat att sig blottställa för den jäsning, som stora
sammankomster ofta alstra av sig».
Man behöver emellertid icke betvivla de uppgifter av samtida,
som tyda på, att Gustaf III vid slutet av sin bana ibland känt
stark betänksamhet mot sina franska förehavanden. Därtill
funnos förvisso goda skäl, kanske bättre, än han själv klart insåg.
Varken utgången av den österrikisk-preussiska interventionen,
sedan girondistregeringens och nationalförsamlingens krigiska
politik framkallat brytningen kort efter kejsar Leopolds och Gustaf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
