Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Sverige i Diderots encyklopedi. Av Ruben G:son Berg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tilgift af Hr. Præses lofvades». Detta Pipers försök att flytta
skulden från Jaucourts axlar till de fantastiska svenska
forntidsdrömmarna var emellertid kärt besvär förgäves. Rudbecks Atlantica
hade Jaucourt uttryckligen betecknat som chimärisk; de
mångfaldiga geografiska och andra misstagen berodde icke på några
gamla svenska historiker. Gjörwells påstående, att Jaucourt för
artikeln om Sverige endast plagierat abbé Lambert, är
ovedersägligt sannt (se dennes arbete, band II, s. 1—215, särskilt
30—65). Vad får man då veta i artikeln? Att luften i Sverige är frisk
men så föga tempererad, att vintern, som räcker nio månader,
omedelbart följs av en ytterligt varm sommar. Det finns ingen
mellantid mellan den våldsammaste köld och en kvävande hetta,
alltså obetydligt eller alls intet av vår eller höst. Blott genom
att klä sig i päls kan man undgå att genom kölden mista näsa,
fingrar, händer och fötter eller till och med livet. Jordmånen
är ogynnsam för många näringsväxter. Jakt och fiske ge de
mesta livsmedlen, jakten dessutom de nödvändiga pälsverken;
av fisk nämns särskilt stréamlings (= strömming). Träet
från skogarna, kopparn och järnet ur gruvorna — voilà toutes les
ressources de cette monarchie.
Om Sveriges urhävder, förhistoria och äldsta öden nämnas blott
några ord, med hänvisning till Tacitus, Pufendorf och abbé Vertot.
Svenska folket, ännu på Tacitus’ tid trälar — ensamma bland
germanerna i detta tillstånd — och de värsta barbarer, har nu
blivit ett av Nordens friaste och upplystaste. »Utom det att
monarkien där är inskränkt, är den svenska nationen också fri
genom sin sköna statsförfattning, som lämnar själva bönderna
tillträde till riksständerna». Denna mening anför H. Elovson i
avhandlingen Raynal och Sverige (Samlaren 1928) som en
hyllning av frihetstidens författning, i analogi med Voltaires,
Rousseaus och Mablys uttalanden. Gjörwell visste bättre.
Lambert och hans eftersägare Jaucourt hade ingen aning om denna.
Författningens huvuddrag äro enligt dem följande. Konungen
ensam har rätt att pålägga skatter, slå mynt, tillsätta domare och
ämbetsmän, uttaga var tionde man till krigstjänst eller i stället
mottaga friköpspengar, varigenom han slipper avfolka landet —
till följd av friköpsrätten bildas nästan alla Sveriges vapenslag av
utländska, mest tyska soldater. Ständerna hade större makt,
innan man ändrat statsformen, än nu. Kungen brukar upplösa
riksdagen så snart som möjligt, av rädsla att den skall kritisera
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
