Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Jugoslaviens statsproblem och den kungliga diktaturen. Av Emil Langlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
perifera delar, såsom Dalmatien samt särskilt Slovenien och
Vojvodina, vilket väl delvis sammanhänger med, att näringslivet just
där är högst utvecklat. Detsamma gäller de bosniska bygderna.
Mest kritisk och avvaktande ställer man sig i landets centralaste
delar, dess bägge serbiska och kroatiska centra, framför allt i
Zagreb, sätet för den verkliga intransigensen. I Belgrad,
huvudstaden, vilja privatpersoner ogärna yttra sig, och Serbiens bönder
och landsortsbor äro i regel reserverade i sitt omdöme om
diktaturen, ehuru man givetvis erkänner en viss förbättring i det
allmänna läget. Just i dessa centrala delar har parlamentarismen
sina starkaste rotfästen och åtminstone delvis en tradition. Från
dem kommo också de flesta yrkespolitikerna, och dit koncentreras
det partipolitiska undermineringsarbete, som möjligen pågår —
själv tror jag nu icke, att det har synnerligen stora dimensioner.
Det fanns i somras folk — även klokt folk — som trodde att
den surmulna missbelåtenheten, som rådde i vissa kretsar och
vissa delar av landet, skulle komma till utbrott på hösten. Därom
höres nu ingenting — den goda skörden har också gjort sitt till.
Man har också fått en del annat att tänka på: förhållanden som
röra utrikespolitiken.
Den italienska inringningspolitiken har oroat sinnena; den skulle
kunna ena dem, om det bleve allvar av. Otvivelaktigt är
Jugoslaviens utrikespolitiska läge svårt; det har i flera års tid kunnat
betraktas som ogynnsamt, och det har icke förbättrats under
diktaturen.
Den nya regimen betonade omedelbart sin kärlek till freden
och lät veta, att kontinuiteten i landets utrikespolitik skulle
upprätthållas: det synbara vittnesbördet härom var Marinkovitjs
kvarstående som utrikesminister, medan alla andra portföljer bytte
ägare. Det sades t. o. m., att man ville föra en om möjligt än
mer fredsälskande politik än föregående regeringar. Detta är
ju icke i och för sig något så märkligt — man har väl aldrig hört,
att en ny regering förklarat sig stridslysten. Vad som än kan sägas
om den nya regimens utrikespolitik, aktiv har den icke varit;
snarare skulle man kunna beteckna den som tämligen lam. Sin
huvuduppgift har diktaturen sett i den inre konsolideringen, och
denna har krävt så mycken uppmärksamhet, att utrikespolitiken
utan tvivel blivit lidande därpå.
Man har hållit den årligen återkommande sammankomsten
mellan Lilla ententens utrikesministrar, och man har med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
