Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Litteratur - Tidens ansikte. Av Göran v. Rettig - Lucien Romier: L'homme noveau
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
moderna livet, äro »kollektivismen» och den ekonomiska materialismen.
Den förra principen har ju hos oss av Ludvig Nordström upphöjts till
rang och värdighet av filosofiskt system under namn av totalism; än
starkare än vår svenske tidspsykolog betonar Romier dess nivellerande
inverkan. Man reste förr i avsikt att se skiftande och ovardagliga ting;
det mäktigaste intrycket, som tränger sig på våra dagars resenär, är
det av människotypens och livets standardisering. Vart man än ställer
sina steg, skall man numer mötas av samma förenklade och uniforma
människotyp, levande under gemensamma betingelser. Och detta,
säger Romier, gäller icke blott de yrkesgrupper, som mest äro utsatta för
umgängets avslipning, de som ha sin verksamhet inom handel och
industri; till och med i originalitetens sista tillflyktsort, de stora
biblioteken, kan man iakttaga en standardisering av själva excentriciteten!
Maskinerna, kommunikationerna och den ekonomiska världspolitiken
ha hjälpts åt att skapa och vidmakthålla denna »kollektivism», som med
varje dag tränger oss allt närmare in på livet. Den yttrar sig i dräkt,
i vanor, i bostäder, i stadsbilden, där de offentliga byggnaderna
dominera, i omöjligheten att utföra den enklaste handling utan att därvid
träda i förbindelse med en mängd okända människor och deras
arbetsresultat. Den yttrar sig i, att det yttre och »kollektiva» livet sätter sin
prägel på det inre och individuella, det offentliga på hemmet, miljöns
fördomar på den personliga smaken, »Sålunda tyckes nutidsmänniskan
styras utifrån av namnlösa krafter och inflytanden, som pålägga henne
medansvar i på en gång oundvikliga och oförutsägbara ting». Detta får
dock icke, därför att krafterna äro namnlösa, leda till en ny fatalism!
Ty ödet har här ersatts av de kollektiva intressena.
Varje nutidsskildrare måste, kommen till en viss punkt, med eller
mot sin vilja vända blicken mot Amerika. Där se vi européer många
av våra fel och förtjänster i karrikatyr, vilket ofta kan vara nyttigt, och
vi se, till en viss grad, om vi vilja, vår framtid. Vi ha enligt Romier
blott två ting att välja på: amerikanism eller underlägsenhet i striden.
I Qui sera le maître? lägger han avgörandet helt i Europas hand; vi
kunna segra om vi vilja helt acceptera maskinernas herravälde; vi
kunna, om vi vilja reformera vår undervisning med uppoffrande av
dyrbara traditioner.
Allt, säger Romier i L’homme nouveau, som finnes av makt, ordning
och fruktbarhet i den amerikanska civilisationen, har kommit från
Europa. På samma sätt har Europa en gång tagit ledningen över så
gott som hela världen, och dess kvalifikationer för läromästarkallet ha
varit dess initiativrikedom, dess erfarenhet och dess säkra smak. Men
i och med att en koloni känner krafterna växa och når en viss
kulturnivå söker den givetvis att bryta sig ut ur sitt beroende och träda in i
den stora konkurrensen; det har gått med gamla Europa som med många
gamla lärare, eleverna ha hunnit det förbi. »I denna dag», säger Romier,
Ȋr det ej ens starkt nog att skydda sin egen kultur mot rivalernas
inflytande ».
Den farligaste av dessa är naturligtvis Amerika, som är på väg att
behärska världen, icke blott genom sina överallt investerade kapital,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
