Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Litteratur - Tidens ansikte. Av Göran v. Rettig - Lucien Romier: L'homme noveau
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
utan även genom det som Romier benämner »l’action mécanique sur la
pensée», film, grammofon, radio. Särskilt filmens betydelse kan
knappast överskattas. Vad den moderna människan mest saknar, där hon
går fången i sin gråa fabrik, sitt kontor, sin butik eller sin gata, är
näring för fantasien, »Hon har nästan ingen kontakt med naturen och
dess mysterier, hon tror inte mer på legender, bryr sig knappast om poesi
och ser omkring sig blott slätstrukna, gråa och mekaniska ting». Denna
näring för fantasien får hon enklast, närmast och billigast på biografen;
och för den enkla människan är den fotograferade bilden, liksom det
tryckta ordet, sanningen. Så dirigerar Los Angeles massornas
uppfattning, smak och världsbild jordklotet runt, och filmen har blivit ett av
de verksammaste redskapen i standardiseringens och nivelleringens tjänst.
Den andra av den europeiska civilisationens uppstudsiga disciplar är
Moskva. Den utövar sitt inflytande genom ren propaganda och grundar
sin makt på människans dragning till allt nytt. Men den har också
reella maktmedel i sin hand: den behärskar just de naturtillgångar,
genom vilka det skulle kunna bli Europa möjligt att arbeta vidare utan
kontroll av Amerika, ja, rent av på allvar uppta kampen.
Och författaren låter undslippa sig en innerlig önskan: »O, du det
gamla Europas oförlikneliga humanitet, du måste förhindras att förgöra
dig själv med krig och social egoism!»
Ovanstående är blott ett och annat ur den rika skattkammare av
reflexioner, som Romiers bok utgör. Det skulle vara frestande att försöka
skissera det monument, han i raska, väsentliga drag reser över vår tids
internationella ekonomiska liv, dess »imperialism»; men det låter sig icke
göras på några rader, och det är därför bättre att i detta fall hänvisa
till boken.
Vid åsynen av den moderna materialismen blir Romier helt och hållet
optimist. Förvärvs- och vinstbegäret, strävan efter allt högre materiellt
välstånd äro för honom löftesrika drivkrafter till en sund utveckling.
Hur går det då med det intellektuella livet under penningens diktatur?
Romier förnekar att det är i fara. Han hänvisar till det icke okända
förhållandet, att endast tider av materiellt välstånd frambragt en hög andlig
kultur; han pekar också på, att det är ur en levande konst och litteratur,
som en jäktad tid skall hämta ny hänförelse och ny livskraft, och att
den därför själv kommer att sköta om, att dessa källådror aldrig sina
ut. Det är litet svårt att helt dela hans optimism, när man dagligen
ser på vilket sätt penningen tar hand om de andliga värdena — börsspelet
på den marknaden är ju knappast mindre imponerande än på den
rent merkantila. Och ser man på Framtidslandets litteratur, tyckes den
tendera till antingen dagsjournalistik eller — där den är som allvarligast
— till rent negativ samhällskritik på ett sätt, som ingalunda är lovande.
Emellertid är Lucien Romiers bok en bekantskap värd att göra, och
när nu Europa eller Amerika funnit vägen hit, är det icke otroligt att
L’homme nouveau följer efter. Den är ovanligt fri från schematisering,
en fara, som alltid ligger nära till hands för en tidspsykolog, och den
vittnar om att författaren utom de dygder han tillägger européen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
