Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Litteratur - Ur det inre av svenska riksdagens historia. Av Nils Forssell - Edward Kleberg: Borgarståndets inre organisation intill 1809
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dock knappast någon lockbit för allmänhetens intresse. Bjuder månne
en dylik skildring på någonting annat än ett mot en obskyr
antikvarisk bakgrund fördjupat perspektiv av dammbelupna kamrar med
en trots sin temporära omväxling monoton uppsättning av långlagda
skrivarfysionomier? Man drar sig till minnes en akademisk anekdot
om en juris professor, som förde sina lärjungar fram till en ändlös
fil av renoverade domböcker och visade på dem med orden: här
ligga otaliga juristsjälar begravna! Trots allt skulle en dylik
värdesättning i förevarande fall likväl innebära en svår orättvisa såsom
ett studium av Klebergs skrift tillfullo utvisar.
Lättillgänglig och vederhäftig kan denna bok för det första benämnas
tack vare såväl sin författares skaplynne som de förträffliga register,
varmed Stadshistoriska institutet försett densamma. Inom
riksdagshistorien är Klebergs undersökning vidare av banbrytande art, en
parallellföreteelse till den skildring från det kungliga kansliet, som
givits i Erik Naumanns sakrika uppsats om justitiekanslersämbetet
(intagen i festskriften för professor Ludvig Stavenow). Men slutligen
kan man, låt vara med en viss överdrift, på Klebergs studie tillämpa
liknelsen om herdegossen, som gick ut i marken för att söka sina
oxar, men vände hem som ägare av ett hövdingedöme. Ty Klebergs
till synes anspråkslösa och undanskymda position såsom
borgarståndets kanslihistoriker är i själva verket, särskilt vad Frihetstiden angår,
förlagd på en centralpunkt inom vårt författningsskick, ett knytfäste
för många av huvudtrådarna inom statsmaskineriet. Då det nogsamt
är bekant, att den maktägande frihetstidsriksdagen var organiserad
som ett mångförgrenat ämbetsverk, följer ju därav, att ståndens
arbetsmetoder äro av lika stor vikt som deras sammansättning och
formerna för deras riksdagsmannaval.
Det fasta sekretariat, som från och med år 1723 framväxer inom
borgarståndet, är nämligen icke blott ett naturligt uttryck för ståndets
behov att bemästra det hopade aktmaterialet och att åvägabringa
sammanhang och reda i riksdagsarbetet; det är även ett symptom av
en strävan att skapa egna verkställighetsorgan för ståndets vilja, vilken
varit och förblir typisk för svenskt riksdagsskick. Man åsyftar en
sådan uppdelning av styrelsemakten mellan regering och
representation, som för närvarande illustreras av att riksbanken och
riksgäldskontoret helt föras på den senares konto. Det är en tendens till en
administrativ parallellism mellan Kungl. Maj:t och riksdagen, vilken
— såsom Gunnar Rexius anmärkt — under 1800-talet verksamt
konkurrerat med bemödandena att införa en parlamentarisk styrelsen,
vilken senare via regeringsmakten skulle bereda riksdagen ett legitimt
och samlat inflytande på hela förvaltningen.
Den beståndsdel i borgarståndets kansli, som åskådliggör just denna
strävan till självständig förvaltningsverksamhet, är
direktörsinstitutionen, vilken med i medeltal fyra bisittare fungerar från och med 1731
års riksdag. Enligt ett uppslag från år 1723 skulle direktionen bl. a.
tjänstgöra mellan riksdagarna som ett slags landsortsstädernas
kommissionskontor; efter 1755—56 års riksmöte, då borgarståndets kansli
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
