Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Litteratur - Ur det inre av svenska riksdagens historia. Av Nils Forssell - Edward Kleberg: Borgarståndets inre organisation intill 1809
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
effektivt organiserades, fyllde direktörerna också delvis en dylik
uppgift. I enlighet med beskaffenheten hos de intressen, som de
företrädde, utsågos de både från uppstäder och stapelstäder. Direktionen
skulle därvid utgöra en fast remissinstans vid regeringens behandling
av näringsspörsmål — för övrigt en tidig förelöpare till det
nuvarande Svenska stadsförbundet! Då direktörerna därvid skulle
företräda ett av de maktägande riksstånden, var det under
frihetstidevarvet naturligt, att deras ord var ägnat att få en vida större
bestämmande vikt än ett vanligt ämbetsverks votum. Det är då typiskt, att
både kollegierna — i detta fall kanslikollegium år 1759 — och
regeringen icke utan vidare ville godkänna sådana anspråk, helst som
de icke under frihetstiden hunno bekräftas av ett formligt
riksdagsbeslut.
Hur levande tanken var, att i borgarståndets kansli med dess
direktörer skapa ett auktoritativt uttryck för städernas privilegierade
och samfällda intresse, framgår bl. a. därav, att det år 1778 var fråga
om att kansliet skulle bliva den centrala förvaltande myndigheten
inom städernas projekterade brandförsäkringsväsen. Uppslaget,
stammande från Gävleborgaren Lars Murberg, fick dock förfalla, då nu
konungadömet under Gustaf III tog ledningen också på detta fält.
Regeringsmakten hävdade sålunda beslutsamt sin rätt gentemot
ståndens självhärlighet. Den utveckling avbröts, som tenderade att
upplösa samhället i en samling sida vid sida förskansade privilegiekretsar
försedda med författningsmässiga garantier. Men visserligen var Gustav
III:s regering också på sitt sätt av konserverande art, till en början
mer avseende att beskära utväxterna på ståndssamhället än att utmana
de påtagliga intressen, som uppburo detta.
Men ur ännu en väsentlig synpunkt förtjänar borgarståndets
frihetstida kansli att uppmärksammas — med hänsyn till de enskilda
städernas förhållande till borgerskapets gemensamma ståndsintresse.
1740-talet behärskades som bekant i detta avseende av den s. k.
principalatsfrågan d. v. s. spörsmålet, huruvida väljarne ägde befogenhet att
under riksdagarna ingripa med dirigerande anvisningar till sina
fullmäktige rörande deras ståndpunkt i förefallande frågor. Riksdagen
avvisade med skärpa dylika vittgående krav. Ett årtionde senare
hade den emellertid därutinnan övergått från försvar till anfall.
Riksdagens direktiv hävdades rentav gentemot de enskilda städernas på
hävd och lag grundade självstyrelse. Detta skedde just i en
borgarståndets kanslifråga; ståndet förfäktade nämligen att det ägde rätt att
suveränt befordra sina tjänstemän också inom städernas styrelser.
Det gällde därvid att med stöd av riksdagens auktoritet placera själve
sekreteraren Nils Renhorn som rådman i Stockholm. När stadens
väljande borgerskap emellertid nonchalerade detta anspråk, reagerade
man skarpt inom ståndet mot att på detta sätt ett riksdagsbeslut
underkastades »ett borgerskapets beprövande». Det såg ut som om
konflikten ytterligare skulle tillskärpas, när Renhorn helt olagligt
uppförts på magistratens förslag vid ett följande rådsmansval och
regeringen resolut ogillat denna magistratsåtgärd. Endast Renhorns
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
