Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Häfte 7
- Dagens frågor 10 nov. 1929
- Universitetens befordringsfråga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
DAGENS FRÅGOR
Universitetens
befordringsfråga.
Stockholm den 10 nov. 1929.
Den reform av det akademiska befordringsväsendet,
som genomfördes år 1927, hade ett mycket
begränsat syfte. Den gick blott ut på att förkorta den förut orimligt långa
proceduren vid professorstillsättningar. Otvivelaktigt var detta
synnerligen önskvärt, och reformen har väl åstadkommit någon nytta
därvidlag. Skada blott att det finnes en svag punkt i de nya reglerna,
som hotar att i många fall omintetgöra den åsyftade tidsvinsten. För
att påskynda de sakkunniges arbete gjordes deras rätt till ekonomisk
ersättning beroende av att utlåtandena avgåvos inom viss tid. Denna
tid bestämdes till sex månader från det att »fullständiga handlingar
och skrifter blivit till den sakkunnige avsända». Allt går nu bra, om
handlingarna inlämnats av de sökande i så många exemplar, att varje
sakkunnig får sitt. Såvitt möjligt skola därför ansökningshandlingarna
inlämnas i fyra exemplar. Men inlämnas ett manuskript i blott ett
exemplar, måste det cirkulera bland de sakkunnige. Utnyttja dessa
den möjlighet till tidsutdräkt detta medför, får man alltså multiplicera
de sex månaderna med tre, eftersom tre sakkunnigeutlåtanden måste
föreligga, innan ärendet kan tagas upp till behandling av de
akademiska myndigheterna.
Sådana dröjsmål borde väl kunna undvikas genom någon praktisk
åtgärd. För undervisningen, i all synnerhet den högre, är det av vikt
att vakanserna göras så korta som möjligt. För den som till slut
blir lycklig vinnare av professuren kan uppskovet betyda en förlust
av 12 000 kr. pr år — en aktningsvärd summa för en skuldsatt docent.
Det vore väl inte otänkbart, att inlämnade manuskript mångfaldigades
genom universitetets försorg, eventuellt på sökandens bekostnad, om
hans ekonomiska situation är sådan, att han kan anses ha råd därtill.
Detta om tidsutdräkten vid tillsättningsproceduren. Viktigare är
emellertid frågan om vårt system är betryggande. Den frågan
berördes inte alls av 1927 års reform. Måhända kan man säga, att den
bäste mannen i de flesta fall vinner i konkurrensen. Inträffar någon
gång motsatsen, så är det icke mer än mänskligt. Man kan
naturligtvis aldrig genom några lagparagrafer upphäva de svårigheter, som ett
riktigt bedömande av flera vetenskapsmäns inbördes kvalifikationer
erbjuder. Statens intresse kräver också endast att lärostolarna bliva
besatta med förstklassiga forskare, inte att det skipas full rättvisa mellan
flera forskare, som bedömas olika av sina samtida kolleger.
Men härmed är inte saken klar. För att i längden en god
rekrytering skall kunna ske, kräves att befordringssystemet tillvinner sig
förtroende hos dem som slagit in på den vetenskapliga banan eller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Feb 26 19:03:20 2024
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/svtidskr/1929/0560.html
