Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Häfte 7
- Dagens frågor 10 nov. 1929
- Universitetens befordringsfråga
- Befolkningsfrågan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
löpa den största risken att råka ut för ett sådant bedömande,
eftersom de ha en viss förkärlek för att förirra sig in på områden, som
icke äro så välkända för de sakkunnige. Och hur avgöres vad som
är centralt? Det centrala kanske helt enkelt är vad som var modernt
i de sakkunniges ungdom. Med hänsyn till vetenskapens utveckling
är detta tal om den centrala speciminationens företräde vanligen högst
fördärvligt, ty vad som för vetenskapen framåt, det är obestridligen
uppdagandet av nya sanningar, vare sig det sker genom djupare
bearbetning av redan kända områden eller erövrandet av nya. Den enda
sunda befordringsprincipen är att ge företräde åt den större
vetenskapliga kapaciteten, vare sig den har manifesterat sig på det ena eller det
andra sättet. Klara linjer därvidlag och eventuellt, där så behöves,
fastställande på förhand av professurens omfattning, skulle vara till
ovärderlig nytta. För att principen om den större vetenskapliga
kapacitetens företräde skall komma till sin rätt, fordras emellertid också,
att varje sökande får åtminstone en sakkunnig, som verkligen är hemma
på hans område.
Befolkningsfrågan.
Vill man få en klar uppfattning av, huru radikalt
problemet om befolkningens försörjningsmöjligheter på vår
planet förändrats enbart sedan 1914, kan man jämföra
befolkningssiffrorna och produktionssiffrorna då och nu. Sätter man index för
1913 till 100, hade år 1927 befolkningen stigit till 109 och
världsproduktionen till 121. På varje individ kommer alltså nu ett långt större
kvantum förnödenheter än då. Näringsutrymmet har, trots
världskriget, vuxit.
Siffrorna, som äro hämtade ur Nationernas förbunds ekonomiska
och finansiella sektions Memorandum sur la production et le
commerce 1913 et 1923—1927 (Geneve 1929), utgöra en rätt slående
dementi av Malthus’ pessimism. Men de väcka i stället en pessimism,
som kanske blir svårare att bota. Ej bristen på livsmedel utan bristen
på folk att uppbära den högre kulturen träder fram som en ny fara.
Den sjunkande nativiteten hos oss har under senare tid framkallat
reflexioner från samhällsvetenskapernas målsmän i mera bekymrad
ton än vanligt. Ett undantag utgör professor Sven Wicksells inlägg
(se särskilt Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning den 3 juli 1929),
där argumenten för en optimistisk uppfattning av befolkningsfrågans
framtid sammanfattats. I samma tidning (den 25 sept.) har professor
Brisman bemött honom, och en sammanställning av de båda
författarnas ståndpunkter lämnar en instruktiv bild av problemets
nuvarande innebörd.
Att de barnrika familjerna från forna tider, då dussinet gärna
överskreds, nu höra till sällsyntheterna, torde ingen beklaga. För
Wicksell innebär nativitetssänkningen alls ej något oroande, ej ens den
födelsestrejk han nödgas avläsa ur siffrorna. När familjerna bli
tillräckligt små tror han, att denna skall upphöra. Men huru små?
Även en konstant befolkning kräver ett reproduktionstal, som enklast
kan uttryckas sålunda: 100 nu födda flickor skola giva liv åt lika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Feb 26 19:03:20 2024
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/svtidskr/1929/0563.html
