Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Dagens frågor 10 nov. 1929 - Befolkningsfrågan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
många blivande mödrar. Huru stor nativiteten alltså skulle vara hos
en konstant befolkning beror på dödlighet, äktenskapsålder, relationen
mellan könen och åtskilliga andra omständigheter. Den nativitetssiffra,
som garanterar stabil folkmängd, kan kallas nettoreproduktionstal.
Wicksells mening synes vara, att de krafter, som verkat till nativitetens
sänkning, av sig själva komma att träda ur funktion, då
nettoreproduktionstalet hotas. Huvudgrunden för denna optimism är tron, att
»barn till läglig tid födda är människans ojämförligt största
glädjeämne» och att fortplantningsdriften är »en instinkt lika djupt grundad
i vår natur som självbevarelsedriften».
Vore detta fallet, skulle emellertid, har det sagts, den nedgång i
nativiteten, som är ett grundfaktum, tydligen aldrig hava inträffat.
Den stigande levnadsstandarden ger ju i själva verket utrymme åt
många flera barn än som nu födas, men omsorgen om välståndet
för egen del väger tyngre. Det glädjeämne, som professor Wicksell
litar på, skattas synbarligen av stora befolkningslager lägre.
I stället för harmoni mellan den enskildes instinkter och kravet
på rasens bestånd råder nog på detta område en djup motsats. Några
krafter, som garantera jämvikt mellan nativitet och mortalitet synas
ej finnas, det visar redan många tidigare folks utdöende.
Inkomstökning och nativitetsminskning synas gå väl ihop, även om något
verkligt lagbundet samband ej kan påvisas. Okända krafter av
psykologisk art spela måhända in, men i brist på fasta hållpunkter bör
man väl snarare söka förklaringen till nativitetens sänkning i
medvetna ekonomiska beräkningar.
Då alltså barnen såsom glädjeämne synbarligen ej garantera rasens
bestånd, nödgas man skärskåda konflikten mellan enskilt och allmänt
intresse ur ekonomisk synpunkt. Att här framlägga någon plan för
att avhjälpa detta dilemma kan naturligtvis ej komma ifråga. Den
billiga optimismen är i varje fall ej längre på sin plats. Vad man
kan befara är naturligen ej det fullständiga fysiska utdöendet — det
är åtminstone blott en mycket avlägsen skräckbild — utan en sådan
decimering, att rasen blir politiskt oförmögen att hävda sig. Horror
vacui gäller även i befolkningsavseende. Invandring av andra raser
är kanske ett botemedel, men ett föga tilltalande sådant.
Brisman avstår från att tänka på följder, som ligga bortom
innevarande sekel. Under den närmaste tiden måste ju — det kan man
med lätthet räkna ut ur de senare årtiondenas födelsesiffror —
dödligheten och avgången på arbetsmarknaden växa samt nativiteten och
tillströmningen dit avtaga, beroende på de högre åldersklassernas
övervikt. Folkminskningen kan ej gärna låta vänta på sig många år.
Wicksell sätter fristen till högst 20 år. Brisman förlägger den tidigare.
Att befolkningsnumerären definitivt skulle — av någon egen inneboende
tendens — stanna i ett visst jämviktsläge får man nog med Brisman
beteckna som rätt osannolikt. Avgörande härvidlag är ju
nettoreproduktionstalet. Men varje nedgång av nettoreproduktionstalet verkar
kumulativt, och förebådar nedgång i oavbruten fart. Därest
minskningen av nativiteten har rent ekonomiska orsaker, är det tydligen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
