Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Liberal idealism. Av J. A. Eklund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Det nittonde århundradets liberalism hade väl aldrig någon
större originalitet att yvas över. Dess teorier äro på visst sätt
mycket gamla. De bestå vanligen i förytligade äldre »satser»,
som i sina ursprungstider haft en vida rikare innebörd, men
förtunnats. Det hela var i stort sett en skumningsprocedur. Bland
de »grundsatser» man så tillägnade sig och förkunnade var den
som en dansk författare Bogholm nyligen uttryckte så:
»Liberalismen gaaer ud fra den abstrakte Antagelse av at det rigtigt tænkte
eo ipso ogsaa er».
Denna tanke har ju höga filosofiska anor inom idealismens
historia. Den stammar i viss mån ända från Platon. Den levde
starkt i medeltidens spekulation. Den bemäktigade sig i
tankeutvecklingen mellan Cartesius och Hegel icke blott en stor del
av den fackmässiga filosofien utan vann i den allmänt gällande
s. k. upplysningen en vittgående inflytelse på alla livets områden.
Emellertid, sedan den s. a. s. förlorat sitt liv inom den strängare
spekulationens värld, har den intill nu efterverkat i sekundära
efterklangsmässiga bildningar såsom i modern pedagogik och i
liberal politisk agitation. Kunde man bara med full visshet få
tag på den riktiga idén och i full klarhet meddela denna, så
förverkligade sig denna riktiga idé automatiskt i verklighetens
värld. »Sanningen segrar alltid». »Det rätta får alltid rätt».
Ingen kan stå emot utvecklingens gång — mot det segrande
ljuset. »Man måste tro på människorna». Denna tro blev till
och med en tro på »demokratien». Bara den segrade, så — —.
Man kan på måfå taga ett citat, t. ex. från år 1861, då det
efter »reaktionen» ovanpå 1848 åter började lysa liberalt över
tillvaron: »Vem finnes väl nu, som, då han blickar omkring i
världen, icke tror på mänsklighetens ungdomliga livskraft, på
dess ädla och höga bestämmelse, på dygdens oförgänglighet, på
ljusets seger?» Yttrandet är talande icke minst därför att det
stammar från det under Rysslands spira levande Finland. För
tillfället var det visst framför allt Garibaldis röda skjorta som
spred ljuset i Europas natt.
Man hade en utomordentlig, vi skulle kanske vilja säga en
avundsvärd förmåga att tro det man ville tro. Det var något
äkta i denna barnaglada identifiering mellan idé och verklighet.
Icke precis den verklighet som var, men den som omedelbart
skulle varda, så fort man »blev förnuftig».
Emellertid: det blev mer och mer idealismens tomma form man
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
