Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Liberal idealism. Av J. A. Eklund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
levde på. Av dess äldre innehåll fanns snart ingenting kvar.
Och om man frågar varför denna så högtflygande idealism dalade
så fort, så är nog den djupaste grunden att söka i denna
andefattigdom. Hela det förnuft man åberopade var ett klent förnuft.
Livets konkreta rikedom, framför allt det faktiska andelivets
svårutredda verklighet med dess inre motsatser, de funnos icke
till för detta förnuft. Den tragiska inre kampen mellan motsatta
krafter hade man ingen blick för.
Så gott som varje av förkunnelsen propagerad särskild idé var
till ytterlighet förtunnad. Begreppet frihet var reducerat från ett
djupt personligt och sedligt ideal till en naturgiven och
samhällspolitisk självklarhet, som nästan omedelbart och var som helst
kunde skapas fram genom t. ex. ett riksdagsbeslut.
Resultatet av »frihetsrörelsen» förelåg också någon mansålder
efteråt i det enkla faktum, att liberalismens mångåriga arbete för
friheten slog ut i neslig drängtjänst åt socialdemokratiens
tvångsvälde.
Begreppen individ och individualitet blevo på samma sätt
utkramade och förlorade allt andligt innehåll. Det blev helt enkelt
det förhandenvarande människobeståndet som utan vidare skulle
till allmän lycka vara med och med allbestämmande makt styra
land och bygga rike. Man talade om personlighet. Det mest
klassiska exemplet hos oss i Sverige, huru man här kunde ur
tanken pressa bort allt verkligt innehåll, är användandet av den
Geijerska »personlighetsprincipen» såsom motiv för allmän
rösträtt. Det finns väl knappt någonting som har så minimal beröring
med »personlighet» som ettan i den röstande politiska kön.
Tanken innebär snarast en fullständig negation av allt som äger valör
inom den sfär där vår svenska idealistiska personlighetsfilosofi
hörde hemma. Geijer själv är ej utan skuld däri.
Förmodligen förundra sig de många, som ännu leva kvar i
den liberalistiska och individualistiska strömningen från Rousseau
intill nu och räkna den såsom »det moderna medvetandets» stora
uppenbarelse, på den hastiga decimeringen av anhängare. Det
är dock både förklarligt och rättvist. Tankarna voro negativa
och utan skapande kraft. De voro formella och saknade realt
själsinnehåll. De voro ohistoriska och rotade sig icke i
människovärldens konkreta liv. Jag erkänner att det är ett historiskt
problem att förklara huru det kom sig att dessa tankar dock i början
löste bundna krafter. Ty att de så gjorde är påtagligt. Det torde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
