Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Liberal idealism. Av J. A. Eklund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
universum ersatte tron på idéernas andliga värld. En orubbad tro
på förståndets kompetens levde kvar under det innehållet i detta
förstånd fullständigt byttes om. Man förblev samme »idealist»,
ehuru man förnekade all självständig andlig verklighet i
människa och samfundsliv. Man förblev, exempelvis på Ellen Keys
vis, etiskt hänförd, ehuru den etik man teoretiskt erkände innebar
det enkla förnekandet av alla personliga samvetsvärden och varje
frihetsansvar.
Det kan vara av intresse att se huru samma radikala
okunnighet, som man i det hela lade i dagen då det gällde det
andliga livets verkliga historia i förgången tid och i samtiden, också
på det politiska området gestaltade sig till den mest okritiska
blindhet inför samtida fakta. Jag behöver därvid blott hänvisa
till vad professor Hallendorff skriver om våra 1860-tals-liberaler
i sista upplagan av Sveriges historia. Det är ganska
karakteristiskt.
Det förelåg ju ett visst internationellt frimureri mellan de
liberala i Europas olika länder. Man kände det som en skyldighet
att entusiasmera sig för sina meningsfränder, var de än befunno
sig och mot vem de än hade att strida. Man deltog med de
förtryckta i Italien, i Polen, i Ungern. Möten samlades; talen
flödade; sången ljöd. Man hade en djup tilltro till den offentliga
meningens omedelbart verkande kraft. Det var ju, också det,
tron på idéns makt att segra. Man var också övertygad om att
de officiellt maktägande voro skuggrädda och i sina hjärtan
bävande inför de vaknande »folken» — något som kanske hade sin
goda reala grund. Det ter sig alltsammans så varmhjärtat och
ädelsinnad
Men man hade, som Hallendorff betonar, inom 1860-talets
Sverige inga resurser att bedöma det faktiska läget. Man
visste därför icke heller vems ärende man gick. Och idealismen
ifråga ville framför allt icke vara med om att bestå några
realiteter för idealens hävdande i den verkliga världen. »Det finns»,
skrev Manderström i Karl XV:s tid år 1863, »ett parti som driver
till krig med desto större iver som de känna sig stödda av höga
önskningar. Men när det handlar om penningar, då stänger man
pungen; man vill skrävla och skräna, men man vill icke betala».
»Det är», säger Hallendorff, »i denna tid med dess blinda
förtroende till den upplysta och frisinnade opinionens makt så
frestande och så hoppgivande att mot den tyska nationalismen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
