Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Gammalsvenskby och svenskheten. Av E. Klein
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Sedermera, ända till 1860, hade de periodiska besök av tyska
själasörjare. Den pastor, de sedan fingo gemensamt med de tyska
grannbyarna, var också tysk, till dess de äntligen på 1880-talet, med
hjälp från landsmän i Sverige, Finland och Amerika fingo sin
egen kyrka och svensktalande präst. Emellertid får man ej
överskatta den kyrkliga själavårdens och skolundervisningens
betydelse för bevarandet av nationaliteten. Runöborna ha under
sin långa historia ända fram till 1800-talets slut haft svenska
präster högst 100 år, och voro f. ö. enligt samtida svenskt
vittnesbörd lika svenska år 1627, då de ännu aldrig haft någon enda
svensk lärare, som de äro nu. Något liknande torde i stort sett
gälla även övriga Estlandssvenskar. Gammalsvenskbyborna eller,
som de officiellt hette, bönderna i Altschwedendorf, voro och
förblevo svenskar i Sydryssland som de varit det på Dagö. I
kraft av sin svenskhet hade de hävdat sin ställning av fria,
endast Kronan underdåniga bönder. Vi ha sett, att detta var
den klassiska ställning, som de sedan medeltiden lyckats bevara.
Att vara svensk betydde för dem att vara lagligt fri. Det
behövde ej läras i kyrka och skola. Det yttrade sig i ens
medborgerliga ställning, i alla ens sociala relationer, ej minst i
livegenskapens förlovade land!
Härtill kom den etniska sidan av saken. Viktigast var språket.
Tvivelsutan bidrog den svenska förmånsställningen till att
bevara det »schibboleth», som mer än ättledning och
släkttraditioner (särskilt efter utflyttningen) utgjorde kriteriet på svenskheten.
Det lär ha visat sig, att våra dagars Gammalsvenskbybor i
förvånande grad bevarat sitt Dagömål, om de också utvecklat det
i en egen riktning under skilsmässan från landsmännen och,
naturligtvis, upptagit icke så få låneord från sin ryska och tyska
omgivning. Religionen har här (liksom t. ex. på Runo) bl. a.
verkat konserverande på språket genom att de gamla svenska
texterna i bibel och psalmbok genom släktled varit de så gott
som enda litterära språkimpulser, som inverkat på befolkningen.
Att Gammalsvenskbyborna så gott som mangrant kunna tala
både tyska och ryska vid sidan av sitt svenska mål (och
numera även högsvenska) är ägnat att förvåna, men utgör icke
något enastående fall. Många gränsfolk, även hos de primitiva,
äro på detta sätt flerspråkiga. I Sydryssland tala f. ö. de flesta
folkgrupper något eget språk vid sidan om storryskan och
bevara sålunda med seghet åtminstone den språkliga sidan av sin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
