Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Litteratur - Svenska gestalter. Av Oscar Wieselgren - Fredrik Böök: Fem porträtt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hantverk att han av kejsar Karl V som ett personligt privilegium erhöll
rätt att överdraga sina arbeten med guld, vilket eljest med hänsyn till
risken av förblandning med de verkliga guldsmedernas alster var strängt
förbjudet. Kejsaren menade emellertid att om någon köpte ett av hans
fat eller kannor i tro att materialet var lödigt alltigenom så gjorde han
dock ingen förlust, då arbetets höga kvalitet mer än väl ersatte
materialets bristande ädelhet. Ungefär samma reflexion kan man göra inför
dessa Bööks essayer: man läser om tråkiga författare men har ändå
roligt hela tiden. Knappast kan man finna ett bättre bevis för att
anden dock ibland kan triumfera över materien.
Den första av essayerna är ägnad en poet, som erbjuder ett
melankoliskt exempel på den mänskliga berömmelsens bräcklighet: Johan
David Valerius, en gång firad som en av landets främste diktare
och överhöljd med akademiska belöningar men nu efter ett sekel så
bortglömd att man utom fackkretsarna knappast minns hans namn,
mycket mindre hans poesi. Böök har fint och riktigt påvisat orsaken
till att vi icke längre kunna uppskatta de stora reflexionsdikter, varmed
Valerius imponerade på sin samtid — väl att märka icke blott på de
konservativa smakdomarna i Svenska Akademien utan också på sina
unga konkurrenter om den vittra lagern, Tegnér, Wallin och Franzén.
Det är disproportionen mellan ord och verklighet i Valerius’ diktning
som gör den onjutbar för oss. Dygdefraserna ha ohjälpligt sjunkit i
kurs; vi erfara snarast ett obehag som av en inbiten förljugenhet inför
alla dessa betraktelser över ödet, tålamodet, sinnesstyrkan och den
allmänna kärleken, vilka i realiteten så illa stämde samman med
förhållandena i dåtidens Sverige. Det ligger en besk historisk ironi däri att
man i Sverige omkring sekelskiftet 1800 framför allt älskade att höra,
s. k. »starka tankar». Man hängav sig åt stora och heroiska
betraktelser för att därigenom intala sig glömska av vardagens allmänna
misère. Att Valerius gjorde sig till tolk för ett dylikt känsloläge har
också sin speciella tragikomik, ty för sin egen del var han verkligen
minst av allt skapad att uppträda som dygdens predikare. Böök har
med mycket lätt hand berört hans personliga förhållanden och i
anslutning till Beskow med älskvärt överseende bagatelliserat
traditionerna om hans oordentliga levnadssätt. Men Beskow är nu en gång
för alla intet sanningsvitte, då det gäller skriftställeri med officiell
prägel. Vid middagsbordet på Blå Porten, i sällskap med sina vänner
i skämt- och spelklubben Kommittén, skrädde han visserligen icke orden,
men då det gällde att skriva för allmänheten och då det skildrade
föremålet tillhörde Svenska Akademien eller någon liknande krets,
anslog han undantagslöst en helt annan ton. Helt följdriktigt tar han
också sin kollega i akademien, Valerius, i försvar. »Förtalet», säger han
indignerat, »har pådiktat honom ett så kalladt källarliv, liksom
Bellman ett krogliv. Det ena är lika så ogrundat som det andra.» Tyvärr
torde det emellertid förhålla sig så att ryktet tvärt om i bägge fallen
talat ganska sant. Vad beträffar Valerius så var han ingalunda som
Böök säger »en duglig och aktningsvärd ämbetsman med sinne för
decorum». Redan ganska tidigt hade han kommit tämligen långt ut på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
