Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Litteratur - En amerikansk världskrigsforskare. Av Yngve Lorents - Sidney B. Fay: The Origins of the World War
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Isvolskijs fullständiga herravälde över Poincaré, vars självständighet han
fastslår. Han ser i Poincaré förkroppsligandet av »le réveil national» i
Frankrike, denna genom de båda Marockokriserna och kejsar Wilhelms
later gradvis framvuxna nationalism, som upplivade längtan efter
revanche och Elsass-Lothringens återerövring. Genom sin beslutsamhet,
fasthet och skicklighet gjorde Poincaré mer än någon annan för att
stärka och stimulera den nationella renässansen. Men han arbetade likaså
på att fördjupa alliansen med Ryssland och får det betyget, att han aldrig
skulle svika Ryssland i händelse av ett krig med Tyskland.
Medan trippelententens band på detta sätt drogos åt allt fastare, var
motsatsen fallet beträffande trippelalliansen, inom vilket förbund Italien var
en opålitlig faktor. Detta hindrade visserligen ej, att motsättningarna
mellan de båda maktgrupperna tilltog, men samtidigt förefanns en strävan
åt motsatt håll, i och för stärkande av freden. Den europeiska konserten
hade under Balkankrigen fått ett uttryck i en konferens i London, på
vilken alla sex stormakterna handlat kollektivt. Grey satte utan tvivel
denna idé över de enskilda maktgruppernas intressen.
Bethmann-Hollweg hade starka intressen därför, fast han hade svårt att göra sitt
inflytande gällande över Tirpitz’ och kejsarens. Poincaré ansåg
ententens solidaritet viktigare än den europeiska samhörighetskänslan, om han
också av hänsyn till England ofta befordrade makternas gemensamma
uppträdande. Sasonov och Isvolskij brydde sig mindre om
samförståndet och Berchtold minst av alla. Vid krisen 1914 segrade den
partikularistiska andan över den på samförstånd och gemensamma intressen
inriktade. Denna utveckling skildrar Fay i den andra volymen, som
behandlar krigets omedelbara orsaker.
Efter en mycket utförlig redogörelse för Sarajevomordets utförande
och planering, den serbiska nationalistpropagandans organisation och
metoder, den österrikiska straffaktionen mot Serbien, Tysklands och
Rysslands stöd till resp. Österrike och Serbien, tar Fay upp frågan om
de olika förslagen till fredens bevarande. Han kritiserar skarpt
medlingsförfarandet över lag. Förslagen voro ofta dunkla, deras verkliga
innebörd förstodo icke alltid ens upphovsmännen själva. Medlingen
bedrevs som bekant främst av England och Tyskland. Ryssland hade sina
händer bundna genom den bestämda uppslutningen vid Serbiens sida.
Frankrikes roll är ännu ganska oklar. Fay känner sig icke övertygad
av Poincarés skickliga plaidoyer för »la France innocente». Vad dennes
fredsarbete beträffar, fick det träda tillbaka för ett annat intresse,
nämligen att bagatellisera de franska och ryska militärförberedelserna och
förstora de tyska för att »trygga vissheten om brittiskt understöd i en kamp
som han nu betraktade som oundviklig». Greys från många håll så
prisade insatser kritiserar Fay mycket skarpt. Han förebrår honom att
icke ha haft klart för sig en så pass elementär sak som skillnaden
mellan medlingen mellan Österrike och Ryssland och mellan Österrike
och Serbien. Han påpekar, att England påyrkade den förra men att
Frankrike förordade den senare med stort eftertryck, gjorde vad det
kunde för att försvåra den förra och slutligen lyckades förmå Grey till
ett nytt förslag, som i praktiken innebar en eftergift för den franska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
