Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Dagens frågor 10 dec. 1929 - Det världshistoriska extrabladet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kom, använde man en list för att förmå ett annat land att intaga en defensiv
ställning och därefter, sedan denna intagits, mottaga den med ett ultimatum,
som gjorde kriget oundvikligt.
Uttrycket »sagan från 1870» förtjänar särskilt påpekas i den
dygdige engelsmannens anklagelsetal. Därmed vill han för sitt auditorium
framställa Local-Anzeigers extrablad som 1914 års Emsdepesch,
aktstycket från 1870 därvid populärt fattat som en krigsframkallande
förfalskning. Med vissa reservationer följer ryske utrikesministern
Sasonov samma tankegång, då han i sina memoarer talar om »den
åsikten hos många personer», som i pressen fäst uppmärksamheten på
försenandet av den ryske Berlinambassadörens dementitelegram, att
förseningen ej var en tillfällighet, utan avsett att påskynda den ryska
mobiliseringsförklaringen och därmed »inför hela Europa och i
synnerhet den tyska allmänna opinionen framställa ryska regeringen som
skyldig till kriget». Sasonov säger sig ej ha några ovederläggliga
bevis, men anser denna förklaring »förtjäna att beaktas».
I ententefärgade skildringar från mindre auktoritativt håll varieras
dessa påståenden och insinuationer i det oändliga. Ett intressant
exempel härpå ger Anton Karlgrens lilla bok Den svarta veckan
(1915), där det bl. a. heter: »Att numret tryckts, måste naturligtvis ha
berott på att mobiliseringsbeslut redan fattats. — — — Texten måste
ha innehållit tidsbestämningar, om icke flera, så åtminstone
upplysning om första mobiliseringsdagen — ett tidningsblad, innehållande
endast uppgift, att mobilisering skulle ske, hade ju ej haft något värde,
och ingen förnuftig tidning skulle fallit på den idéen att trycka ett
sådant.» Här må blott inskjutas, att mobiliseringsbeslutet fattades
hela två dygn senare och ej hade någon återkallad föregångare samt
att extrabladet ej innehöll någon upplysning om första
mobiliseringsdagen och redan därigenom röjde sin suspekta natur. När Karlgren
vidare skall skildra extrabladets verkan i Petersburg, så låter han det
ge »kunskap om att Tyskland redan en gång beslutit mobilisering»
och framkalla »fruktan för att detta steg vilket ögonblick som helst
kunde upprepas», varpå han drar slutsatsen, att detta »blev tydligen
det som utlöste spänningen: samma natt beslöt Ryssland allmän
mobilisering». Härvid må blott erinras om att det definitiva ryska
beslutet fattades kl. 4 e. m. (enligt Paléologue) och att
extrabladsepisoden då var obekant för tsaren och hans utrikesminister.
Det var redan 1922 som den tyska apologetiska forskningen i den
s. k. skuldfrågan tydligt uppvisade detta. Bevisen, en ingående
utredning av hithörande telegrams kronologi, framlades nämnda år i en
uppsats av greve Max Montgelas i Deutsche Rundschau. Nu senast
har extrabladsaffären i sin helhet gjorts till föremål för en intressant
och övertygande kritisk studie i novemberhäftet av publikationen Die
Kriegsschuldfrage; författaren är d:r Alfred von Wegerer, chef för
forskningsinstitutet Zentralstelle für Erforschung der Kriegsursachen.
Utan överdrift torde kunna sägas, att efter denna utredning den
segslitna propagandamyten i allt väsentligt är vederlagd. Vad som ännu
saknas är, som Wegerer själv påpekar, en auktoritativ, detaljerad och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
