Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Dagens frågor 10 dec. 1929 - Sydafrikanska bekymmer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Vid den senaste imperiekonferensen i London, hösten 1926, vunno
emellertid praktiskt taget alla den sydafrikanska regeringschefens
önskemål riksregeringens bifall. Frågan om utbrytning ur imperiet är alltså
icke heller längre aktuell. De kvarstående motsättningarna äro
emellertid skarpa nog. Främst gälla de raspolitiken.
Det »sydafrikanska partiet», general Smuts’ huvudsakligen engelska
parti, sedan 1924 i opposition, gick framåt vid de val till
unionsparlamentet, vilka ägde rum i maj i år, och erhöll därvid 62 mandat
mot tidigare 53. Framgången vanns emellertid icke på det regerande
nationalistpartiets bekostnad, vilket självt ökade sin styrka från 63 till
77 och därmed vann absolut majoritet inom parlamentet, trots att dess
totala mandatantal ökats från 135 år 1924 till 148 år 1929.
Arbetarpartiet gick däremot tillbaka från 18 till 8 mandat. Liksom 1924
valdes 1 oberoende.
General Hertzogs regering stödde sig under åren 1924—29 på en
koalition av nationalisterna och arbetarpartiet. Vid valen i år stod
det senare partiet splittrat i koalitionsfrågan. Av de 8
arbetarrepresentanterna äro 5 anhängare och 3 motståndare till samverkan med
regeringspartiet. Valutgången gjorde emellertid detta oberoende av
arbetarpartiets stöd.
Den samverkan, som ägt rum mellan nationalistpartiet och
arbetarpartiet, är emellertid ett slående exempel på rasmotsättningarnas
övervikt över klass- och partiåskådningar. Arbetarpartiet är i huvudsak
socialistiskt, nationalistpartiet är ett konservativt bondeparti, men de
båda grupperna ha funnit varandra i sin gemensamma
antinegerplattform.
Det förhåller sig säkerligen så, att om Sydafrikanska Unionen
liksom Australien bildat en ökontinent, skulle det vita arbetarpartiet där
liksom i Australien ha helt utestängt all färgad befolkning. I Australien
upprätthålles utestängningen under skyddet av den brittisk-amerikanska
sjömakten; i Sydafrika däremot är riksregeringen den svarta
befolkningens nästan enda värn mot den vita befolkningens politiska och
ekonomiska övermakt.
De svarta äro så gott som helt utestängda från politiska rättigheter
— endast i Kap-provinsen äga ett mindretal svarta rösträtt till
provins-och unionsparlament. Ett utsträckande av den svarta befolkningens
politiska rättigheter förordas knappast av något annat parti än
kommunisterna, vilkas betydelse emellertid är ringa. Tvärtom väntas
frågan om upphävande av de svartas hittillsvarande begränsade
rösträtt i Kapkolonien snart bli aktuell.
Vilken politik mot de svarta som eljest kommer att följas är
emellertid ännu oklart. Nationalistpartiet vill ha restriktioner mot de
svartas jordförvärv och garanterad tillgång till billig svart arbetskraft
inom jordbruket. Arbetarpartiet vill ha skydd mot de svartas fackliga
angrepp mot de vita arbetarnas privilegierade ställning i industrien,
av vars växande arbetarstock de svarta dock numera utgöra minst
två tredjedelar, i den stora gruvindustrien en ännu långt starkare
proportion. Tillsvidare synes man sträva till de svartas »segregation»,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
