Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Striden om jordbruket. Av Eli F. Heckscher
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bättre, hur världsfrämmande och opraktisk den tron är, att
tullskyddet skulle lämpa sig för att möta kastningar i näringslivets
villkor; som detta visar, utgör det tvärtom ett hinder för
anpassning efter dem.
Också skattelindringen för jordbruket är en fullt diskutabel
hjälpform. Tyvärr öppnar den mycket stora vidder, å ena sidan
de oförnekligt alldeles felaktiga taxeringarna i en mängd
jordbrukskommuner, å andra sidan statsverksamhetens tendens att
huvudsakligen komma stadsbefolkningen till godo. Men tanken
på justeringar i skattesystemet till jordbrukets förmån, som Andra
kammarens ålderspresident bragte på tal vid riksdagens
öppnande, bör ej tappas bort i diskussionen.
Nu har som bekant den s. k. Jordbruksutredningen kommit
fram med ett förslag av helt annan innebörd, nämligen
inmalningstvång för svenskt vete, enligt förslaget med 70 %. Det är
en mycket intressant lösning, som förtjänar prövas närmare, trots
att den naturligtvis genast faller för den kritik som redan riktats
mot understöd just åt spannmålsodlingen.
Vad som därvid främst måste hållas i minnet är den
omvälvning som den svenska veteproduktionen undergått sedan
förkrigstiden. Det är egendomligt att detta hör till det minst
diskuterade i den svenska jordbruksutvecklingen.
Under årtiondet närmast före krigsutbrottet utgjorde den svenska
veteproduktionen och den svenska veteimporten nästan jämnt
samma belopp eller omkring 200 000 ton vardera.
Rågproduktionen tillgodosåg då en ojämförligt större del av den inhemska
konsumtionen, ty för rågens del voro siffrorna 630 000 ton
produktion och 90 000 ton import. Då för tiden ansågs det därför
av alla som ivrade mot importen vara en patriotisk plikt att
äta så mycket råg som möjligt, därför att det var den specifikt
svenska brödsäden, medan vetekonsumtionen betraktades som
en otillåtlig lyx, ett attentat mot den svenske bonden. Hela
denna föreställning har emellertid nu förvånande hastigt glömts
bort, och orsaken är att det inträffat en enorm tillväxt av den
inhemska veteodlingen och motsvarande nedgång i rågodlingen.
Veteskördarna ha stigit nära nog oavbrutet, enligt Statistiska
centralbyråns preliminära skördesiffra för 1929 till icke mindre
än 518 000 ton, d. v. s. 2 1/2 gånger förkrigsproduktionen och en
fjärdedel mer än hela förkrigskonsumtionen; 1928 års siffra var
nästan likadan. Det kunde alltså rent av förefalla som om vi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
