Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Striden om jordbruket. Av Eli F. Heckscher
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
oviljan kommer att skölja bort det nya systemet lika snabbt och
effektivt som fallet var med krigstidens reglering; men vem som
då än har vunnit på mellanspelet — icke blir det jordbrukarna.
Den jämförelse mellan inmalningspåbudet och krigstidens
reglering som ofta har gjorts i pressen är fullt berättigad i fråga om
det maskineri och den atmosfär som måste skapas. Men ur
ändamålets synpunkt tillhöra de två systemen olika världar.
Under kriget gällde det att få knappa livsmedelsförråd att räcka
åt alla och särskilt att hindra inkomstfördelningens ojämnhet från
att mätta »de rikas hundar framför de fattigas barn». Nu är
det åter alla, fattiga och rika, som måste hindras från att få vad
som med lätthet skulle räcka åt dem alla, därför att detta ej
tillgodoser jordbrukets nuvarande produktionsriktning och
omfattning.
Men förslaget har i stället mycket äldre och förnämligare anor,
från merkantilismen. Under 1500-talet gällde t. ex. i England
föreskriften att de döda skulle begravas i ylle, för att de
inhemska yllemanufakturerna därigenom skulle få tillräcklig
avsättning. Visserligen hade man sedan urminnes tider svept de
döda i linne, men de dödas smak är mindre viktig än de levandes,
och så till vida innebär vårt nu föreliggande förslag att
ingripandena ha blivit djärvare sedan den tiden. Ett annat exempel
från samma tid innebär kanske en bättre parallel. När
reformationen infördes i England, blev man mycket orolig för att
fiskdagarnas försvinnande skulle göra intrång på fiskets avkastning,
och det infördes därför en s. k. »politisk fasta» (Political Lent),
som innebar stränga och ofta upprepade påbud att äta enbart
fisk vissa dagar i veckan; så sent som under Karl I:s regering
finner man t. ex. ett latinskt licensbrev för en överdomare, som
berättigade honom att tillsammans med sin familj och två vänner
förtära kött på en sådan politisk fastedag, därför att hans mage
icke tillät honom fiskföda. Man får hoppas att våra nuvarande
härskare ej skola vara mer hårdhjärtade och att exempelvis
presidenten i Svea Hovrätt skulle få dispens att äta bröd som
innehåller mer än 30 % utländskt vete, om hans hälsotillstånd vore
lika ömtåligt som hans engelske kollegas för tre hundra år
sedan. Vi andra, vanliga människor ha säkert ingenting av detta
slag att vänta, lika litet som det var fallet på den tiden.
Säkert skulle man ha invänt mot dem som begärde att få äta
kött på de politiska fastedagarna, att de hade lika mycket nytta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
