Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Striden om jordbruket. Av Eli F. Heckscher
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
av fisk, och att det minsta som kunde begäras av dem var en
så obetydlig uppoffring som av deras alldeles omotiverade smak
för köttföda. Det är åtminstone så som det argumenteras för
närvarande; man får veta, att det svenska vetet är lika bra som
det amerikanska, åtminstone så länge det ej inmales till större
del än som förslaget än så länge åsyftar. Mot detta lönar det
sig naturligtvis ej att invända, att produktionen är till för
konsumtionens skull och att människors smak har sitt värde genom
själva sin existens, också om det ej skulle göra någon skillnad i
fysiologiskt hänseende. Förmodligen kommer detta första försök
också att mana till efterföljd, så att svenska folket får order att
samt och synnerligen kläda sig i bomull, om Boråsindustrien
olyckligtvis skulle råka ut för några stora avsättningssvårigheter,
men i stället kopplas över på svenskt ylle, om det i stället ginge
på tok med Norrköpingsindustrien. Ty om den näring som
tillgodoser folkets livsmedelsbehov blir självändamål, varför skulle
det ej också få gälla andra näringar, som betyda mindre för
människornas liv? Också där vore det lätt att finna förebilder
från merkantilismens dagar. Exempelvis i Frankrike förbjödos
sådana oseder som att göra knappar av annat än tyg och att
använda kattuner; när det bröts däremot — vilket visserligen
skedde dagligen och stundligen — så förekom det att polisen
överföll folk på gatan och skar knapparna ur deras kläder eller
rent av ryckte av dem kläderna. Sedan dess har statens
förmåga att göra sig åtlydd stigit högst väsentligt, så att det gäller
bara att gå på.
Emellertid saknar det ej alldeles intresse att också ta del av
hur de olika vetesorterna ställa sig ur teknisk synpunkt. Man
har därvid en utmärkt handledning av professor Nilsson-Ehle
själv, särskilt i en mycket läsvärd liten skrift, Kvalitetsfrågan
hos det svenska vetet, som ingår som nr XXI i Tull- och
traktatkommitténs utredningar och betänkanden (Statens offentliga
utredningar 1923:34); samme författares många senare uttalanden
skall jag avstå från att referera för att ej göra några onödiga
misstag. Vill man förstå prof. Nilsson-Ehles inställning bör det
betonas att ingen starkare än han kan ogilla vad han 1923
kallade »en lyxkonsumtion, som vårt folk i dessa tider mindre än
någonsin borde ha råd att bestå sig». Detta endast ökar
intresset för vad han har att säga om sådana fakta som en
framstående växtbiolog har långt större möjligheter att bedöma än
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
