Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Till Lamarcks minne. Av Erik Nordenskiöld
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
48 ERIK NORDENSKIÖLD
offer för Cuvier s kritik. Cuvier hade nämligen just denna
morfologiska blick, som Lamarck med alla sina spekulationer över
livets mekaniska förlopp saknade, och därför segrade även
Cu-viers typteori med dess skarpa avvisande av alla övergångar
typerna emellan över Lamarcks teori om en enhetlig utveckling.
Det blev eftervärlden förbehållet att tillgodogöra sig det bärande
i båda teorierna och sålunda förena dem.
Emellertid kunde ej heller Lamarck själv hålla sig konsekvent
vid sin rent mekaniska utvecklingsteori. Naturen var för
ho-iiom en mystisk skapande kraft, nästan ett slags gudomlighet,
och ju äldre han blev, dess mer inträngde i hans spekulation
tron på en spontan strävan efter fullkomlighet som något
inneboende i alla levande naturföremål. Särskilt i inledningen till
hans ålderdoms storverk Histoire naturelie des animaux sans
vertébres, framträder denna lust att fatta utvecklingen som ett
slags halvt medveten strävan efter framåtskridande mot ett högre
mål. »Naturen har», säger han, »gett åt djurlivet förmågan att
progressivt utföra sin organisation och att utveckla och gradvis
fullkomna den.» Och ännu mer spiritualistiskt klingar följande
mening. »Naturen är ett verktyg som det behagat den högste
att använda för att skapa de särskilda kropparna — för att
försätta världsalltets passiva beståndsdelar i det tillstånd av
föränderlighet, vari de oavbrutet befinna sig». Det var dylika
uttalanden som stötte Darwin och föranledde honom att betrakta
hela Lamarcks teori som »nonsens». Däremot har just denna
sida hos Lamarck blivit beaktad av den åtminstone under
årtiondet fore världskriget i Tyskland ganska spridda så kallade
psyko-lamarckistiska riktningen.
Alldeles oförberedd framträder väl inte antagandet av denna
halvt mystiska utvecklingssträvan hos Lamarck; även i hans
tidigaste skrifter ha funnits antydningar därom. Att han så
starkt understryker dess gudomliga ursprung kan ha berott på
hänsyn för den starka politiskt-religiösa reaktion som härskade
under hans ålderdom. Lamarck var över huvud känslig för de
strömningar som rördes i tiden: i ett under skräcktiden utgivet
arbete hyllar han franska folket och talar föraktfullt om den
Mine kungen, medan han under Napoleonstiden uttalar sin
avsky för allt vad revolutioner heter. Klandras bör han icke
därför utan snarare beklagas; år och motgångar hade brutit den
en gång så djärve unge krigarens mod, och de uppskakande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
