Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Dagens frågor 20 jan. 1930 - Regeringen och försvaret - Vetenskapen och livet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
02 DAGENS FRÅGOR
rustningen fortgå som hittills — med största möjliga effektivitet. I
remissdebatten gjorda uttalanden, tydande på fortsatt envist
framhärdande, ge icke plats för några ljusa förhoppningar.
När det skall skrivas petita eller propositioner om nya
professurer, så får den välvilliga och erkännsamma
svenska allmänheten alltid del av de stora framsteg som ägt rum i andra
länder på de ifrågavarande områdena och nödvändigheten av att vårt
land ej blir efter utan kan hävda sitt anseende samt bidraga till
vetenskapens internationella förkovran. Detta är nästan alltid sannt.
Men om man gör sig mödan att följa de ifrågavarande
professurernas följande öden, vilket ytterst sällan sker, så kan det ej hjälpas
att man ibland blir något tveksam, om det uppställda målet också
har nåtts. Bäst och oftast har det förmodligen skett inom det
naturvetenskapliga området. Orsakerna äro åtminstone två. Den ena är
att naturvetenskapligt arbete vanligen är något påtagligt, är
»föremålsforskning»; i den mån också andra vetenskaper äro av detta slag — t. ex.
arkeologi och konsthistoria — gäller det samma om dem. Professorn
är samtidigt institutionschef, han har samlingar och laboratorier att
leda; och så som naturvetenskapen i nutiden är orienterad, blir det
vanligen nästan automatiskt nya rön och resultat av ett sådant arbete,
fastän naturligtvis resultaten ej alltid kunna vara lika banbrytande.
I andra fall föranleder arbetet åter vetenskapliga expeditioner, och
då gäller samma sak i ännu högre grad. Men det finns också en
annan anledning till naturvetenskapernas särställning, och den är mer
specifikt svensk. Nationalkaraktären är en invecklad företeelse, men
man tar ej fel, om man tillerkänner svenska folket en ovanligt
utpräglad läggning för naturvetenskap och över huvud taget för det
vetande som ligger utanför människan. Gustav Sundbärg har funnit
ett ovanligt slående uttryck för detta i sin — lika orättvisa som
genialiska — bok Det svenska folklynnet, när han jämför en svensk och
en dansk arbetarpojke.
Här, som så ofta annars, råder en bestämd motsats mellan svenskt lynne
och danskt. Dansken studerar hellre människor än naturen. Svensken är
alltid ointresserad för människostudium.
Tänk oss, till exempel, en svensk pojke som sättes att sköta en maskin.
Efter fjorton dagar skall han ha hela konstruktionen på sina fem fingrar och
vara färdig att själv uppfinna förbättringar. Råkar maskinen i olag på något
sätt, skall felet vara bra svårt, om inte pojken till sist skall ryckas avhjälpa
detsamma själv.
Sätt en dansk pojke till samma befattning. Han skall snarast känna en viss
motvilja mot sin maskin, och näppeligen skall det falla honom in att ägna den
mer ingående studium. Går maskinen sönder, står pojken där handfallen och
liknöjd och väntar blott att den skall ställas i ordning igen av någon yrkesman.
Men tänkom oss en svensk beväringspojke, som blir kalfaktor hos sin
löjtnant. När mötet är slut, skall han intet annat intryck ha fått än att »löjtnanten
är en dj-a hygglig karl», eller också att »löjtnanten är en dj-a fähund». Om
hans lynne och egenskaper i övrigt skall han ha en mycket oredig föreställning.
Tag åter en dansk beväringspojke. som kommit i samma ställning. Efter
fjorton dagar skall han känna sin löjtnant utan och innan — hans goda sidor
och i all synnerhet hans dåliga; och han skall vara i full färd med att söka
draga fördel så väl av de ena som av de andre.
Vetenskapen
oeh livet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
