Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Dagens frågor 20 jan. 1930 - Indien i kris
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
I detta läge kunna emellertid några punkter fastslås som ostridiga.
Att börja med är det den brittiska administrationens — och
uteslutande den brittiska administrationens — förtjänst att det inre
fredstillståndet upprätthålles i Indien. Om den engelska
byråkratien och militären nu evakuerade Indien skulle ett kaos, och helt
visst ett blodigt kaos, hastigt inträda. Frånsett möjligheten av
annan makts intervention skulle resultatet härav sannolikt förr eller
senare bli upprättandet av en eller flera stora inhemska despotier.
Politiskt står nämligen befolkningens huvudmassa helt på barnets
ståndpunkt, och om ett lyckligt genomförande av en demokratisk
statsorganisation kan icke på allvar bli tal. Vad som emellertid
under den kaotiska perioden otvivelaktigt skulle gå förlorat vore
Indiens nuvarande stora insats i världsekonomien. Dess för hela världen
— och särskilt för Europa, även utom England — synnerligen
betydelsefulla ut- och införsel skulle helt visst reduceras till ett minimum.
Kapitalinvesteringarna i Indien bleve värdelösa, och världen i sin
helhet bleve fattigare, samtidigt som Indien skulle kastas tillbaka i en
ekonomisk reaktion med hungersnöd och folkminskning som
sannolika resultat.
Detta är orsaken varför den brittiska regeringen icke är i stånd att
helt enkelt draga sig tillbaka ur Indien och låta tingen ha sin gång.
Pax Britannica har ingen ersättare till reds. Ansvarskänslan inför den
civiliserade världen kräver att man ej viker undan för det oerhört
svåra problemet.
Det brittiska programmet innebär sedan nära femton år tillbaka
Indiens gradvisa utveckling till självstyrelse med »dominion status» som
slutmål. Det var världskriget, framför allt de indiska truppernas
deltagande i de brittiska krigsoperationerna världen runt, som gav
incitamentet till denna utveckling. I en utfästelse av augusti 1917 bröt
Lloyd George’s regering med det dittills rådande patriarkaliska
styrelsesättet. Löftet infriades i Government of India Act av 1919, varigenom
»dyarkiens» provisorium inleddes. Denna reform kom emellertid att
på det mest olycksaliga sätt ställas i belysning av den ungefär
samtidigt inträffade »Amritsar-massakern», där general O’Dyer ansåg sig
tvungen att ge eld på en orolig folkmassa och härvid nedskjuta en
stor mängd hinduer. Orons främsta uttryck blev den av Ghandi
— nationaliströrelsens andlige men knappast dess politiske ledare
— proklamerade bojkotten mot allt brittiskt —
»noncooperation»-taktiken. Den segrade även att börja med vid valen till det nya
parlamentet. Från 1923 — sedan Ghandi ådömts ett tvåårigt
fängelsestraff — ändrade emellertid Swaraj- (oavhängighets-) partiet sin taktik
och har sedan dess deltagit i valen och dominerat parlamentets lägre
hus, vilket dock även detta är utsett på grundvalen av en högst
begränsad rösträtt (omkr. 3 % av totalbefolkningen äga valrätt).
»Dyarkien» — d. v. s. förvaltningens uppdelning i vissa av det
indiska parlamentet helt kontrollerade och av indiska ämbetsmän ledda
grenar (skolväsen, hygien m. m.) och andra (finanser, landsstyrelse
m. m.), vilka fortfarande stå under brittisk kontroll — har icke haft
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
