- Project Runeberg -  Svensk Tidskrift / Tjugonde årgången. 1930 /
89

(1870-1940)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Krigets psykologi. Av T. Holm

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

KRIGETS PSYKOLOGI 89

heter i verkligheten torde man visserligen icke böra betvivla,
även om man efter rullornas uppgifter om författaren måste
betvivla, att han själv deltagit i en verklig strid. »Im Kriege
ist allés vorgekommen», säger med rätta dr Rickl (Antwort an
Remarque). Men, frågar man sig, om en sådan mentalitet
behärskade varje individ, eller, låt oss blott säga de flesta, i
den stora massan, om så vore, hur kan man då förklara, att
soldaterna presterat ett ändamålsenligt bruk av vapnen, att de
försvarat sina ställningar, till dess order givits om reträtt, att
de gått till anfall, då tecken därtill givits, att de, trots den
nödvändiga upplösningen av alla former, företett en sådan
samverkan och sammanhållning, att resultatet blivit taktiska
handlingar. Remarque har för sin del funnit förklaringen.
Självbevarelsedriften, den enda instinkt, som de våldsamma
påfrestningarna aldrig kan utplåna, tvingar också individen att mer
eller mindre medvetet handla i det helas intresse. Den driver
individen att bruka sina vapen på ändamålsenligaste sätt, ty
endast ett maximum av ändamålsenlighet kan bevara livet; den
sammantvingar de i rummet åtskilda individerna i järnhård
samverkan, en samverkan, förlagd dit, där kulkärvarna ur deras
vapen sammanträffa till förintande av det dödsbringande
smattret av en fientlig kulspruta; den tvingar till terrängens
utnyttjande i en grad, varom även den intensivaste fredsutbildning
kan giva blott en svag föreställning; den spänner alla sinnen
till den yttersta vaksamhet, ty ett ögonblicks slappnande blir
ödesdiger för honom själv och hans kamrater; den driver honom
framåt, då tecknet därför gives, ty därframme ligger i detta
ögonblick den ovissa men dock tänkbara räddningen.

Självbevarelsedriften är med andra ord tagen i krigets tjänst
så som aldrig förr. Den är, det är för visso sant, vid många
tillfällen en mäktig drivfjäder till utlösande av både rörelse och
eldverksamhet utöver det frivilligt valda måttet. Den kan hjälpa
individen att intuitivt fatta det rätta beslutet, att utveckla en
förtvivlans snabbhet eller kraft allt efter ögonblickets krav. Men
denna drift allena kan icke skapa taktiskt sammanhang inom
och mellan grupper, plutoner och kompanier — för att icke
tala om de högre förbanden. Det finns någonting som heter
lagen om en tillräcklig grund: denna kräver ovillkorligen en
förklaring till allt det som presterats på stridsfältet, och
förklaringen kan icke vara någon annan än den, att den gemene

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Feb 26 20:00:25 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/svtidskr/1930/0093.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free