Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Krigets psykologi. Av T. Holm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
96 T. HOLM
saknade moralisk bas. Reträtten blev definitiv. Härmed är
emellertid icke förklarat den plötsliga uppgivelse, som
sedermera följde vid vapenstilleståndet. Ett försvar vid riksgränsen
eller vid Rhen syntes ännu vid denna tidpunkt strategiskt
tänkbart. Hade härens psykiska spännkraft nått bristningsgränsen?
Var ledningens grepp om redskapet icke nog starkt att än en
gång pröva det i strid? Så kan ha varit fallet, framför allt
därför, att Tysklands bästa befälsämnen voro förbrukade.
Tyskland fick nämligen icke som motparten friskt blod från nya
allierade.
1 Vad detta betyder, förstår man till fullo först om man beaktar
ännu ett drag ur masshärens psykologi. Världskriget nötte ut
befäl och trupp mera än äldre krig, som voro kortare eller där
långa perioder av kvarterförläggning kunde inläggas mellan
slagen. Den ständiga, rent av abnorma närheten till fienden,
malde långsamt men säkert sönder nerverna. Så inträdde i en
här, som icke kunde radikalt föryngras, med nödvändighet en
viss ålderdomssvaghet. Kunde man förr tala om veteranlegioner,
som tack vare mångårig krigstjänst stego till det högsta mått
av kapacitet, måste man av våra dagars krig få det bestämda
intrycket, att det icke skapar veteraner i hävdvunnen mening.
Efter alltför lång fronttjänst sjunker standarden, särskilt om,
som i den tyska armén år 1918, tillgångarna icke tilläto
avlösning av fronttrupperna i erforderlig grad. Detta gäller
naturligtvis i ej mindre grad befälet än truppen. Sheriffs kapten
Stanhope måste under det fjärde krigsåret ta whiskyn till hjälp
för att hålla vid liv en sista rest av nervstyrka, men Raleigh,
nykomlingen, går utan bedövningsmedel och med entusiasm till
sitt minst sagt livsfarliga värv. Och då författaren låter en av
de äldre officerarna undfalla sig bekännelsen, att just dessa
nykomlingar vid fronten äro de bästa, så lägger han i dennes mun
en paradox, som dock innehåller ett visst mått av tragisk
sanning. Något som slutligen ej minst väcker vår beundran, är
att den tyska armén, ojämförligt hårdare pressad än alla andra,
inför 1918 års fruktansvärda påfrestningar inifrån och utifrån
icke självupplöstes som äldre tiders demoraliserade legohärar,
utan kunde med ordning återföras till hemorten.
Värnpliktshären, masshären, behöll in i det sista något av den
självkontroll, som är ett högtstående kulturfolks adelsmärke.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
