Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Litteratur - Minnen och personskildringar. Av Gustaf Jacobson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITTERATUR 125
om att upptäcka egenheter, löjligheter och svagheter eller att
anno-tera karakteristiska yttranden. Som regel måste dock sägas, att dessa
professors- och läraranekdoter bära godmodighetens och den
försonliga humorns prägel. A andra sidan kan man väl ändå tycka, att
det går väl långt, när man t. ex. hos den ena memoarförfattaren
efter den andra sida efter sida får läsa om allt det skoj och ofog,
som fördes under en viss lektors lektioner vid Uppsala katedralskola
straxt efter förra århundradets mitt. Sådant kan knappast i högre
grad glädja den utpekade mannens efterlevande, om sådana finnas;
man skulla nästan vilja säga till blivande anekdotberättare på
området, att i den saken göres oss icke mera vittne behov!
Dessa reflexioner syfta emellertid i ingen mån på den klassiska
skildring av skolliv och studentliv, varmed denna översikt må
inledas: Carl Wilh. Bottigers Självbiografiska anteckningar, vilka av
Norstedtska förlaget utgivits i en ny upplaga, försedd med en ypperlig
inledning av Gunnar Mascoll Silfverstolpe. Vid sidan av Samuel
Öd-manns Hågkomster höra Bottigers minnesanteckningar till det yppersta
i sitt slag vår litteratur äger. Det gamla lärosätet vid Svartån, som
redan har sina 300 år på nacken, möter oss här i sitt ålderdomliga
skick, sådant det gestaltade sig på 1820-talet, innan den just då
frambrytande reformrörelsen ännu hunnit verka. Det är de mest
primitiva lokaler och hygieniska förhållanden, hård disciplin, latinplugg och
urgamla ceremonier, men det är också soliditet, sammanhållning och
friskt kamratliv. Böttiger hörde till den i vår kulturhistoria talrikt
förekommande typ av fattiga ynglingar, för vilka skolan
representerade ett högt värde och blev språngbrädan till framkomst på den
lärda vägen, och han har tecknat den med pietet och sakrikedom,
utan sköhmålning eller svartmålning men med en stillsam,, ej sällan
kärv humor, vilken ganska litet påminner om den skald, som skrivit
Trubadurens dödssång och andra känslomättade kväden. Vem kan
väl glömma den odödliga skildringen av kronprins Oscars besök i den
lilla staden 1824 och den formliga trumeld av välmenande hyllning,
för vilken han utsattes, då skolpojkarna tjugusex gånger upprepade
den i elva strofer avfattade festmarschen »Du tågar, Karl Johans,
den väldiges, son /till fjällen vid brusande nordälvars dån; / dock
lyssne du än uti dalen en gång / till dess söners sång.» — Till
skol-minnena knyter sig i Bottigers bok en liten krans av uppsalaminnen.
Det är en gammal känd miljö, vari han rör sig: Geijer, Atterbom, Hans
Järta, Samuel Ödmann. Geijers storhet har den unge studenten ännu
icke upptäckt; då han ser honom första gången, är det promenerande
uppför Slottsbacken: »en ensam herre, försänkt, som det synes, i djupa
tankar. . ., en medelålders man, mer kort än lång, men med mycket rak
hållning. Hans gröna handskar föllo mig i ögonen, men ännu mer, att
han bäst det var tog av sig den högra för att snyta sig med fingrarna.»
Såsom föreläsare var Geijer vid första bekantskapen en besvikelse för
den unge Böttiger; först framdeles lärde sig denne inse, att »man
bäst kunde uppskatta värdet av vad Geijer talade och skrev, när man
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
