Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Litteratur - Minnen och personskildringar. Av Gustaf Jacobson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITTERATUR 127
sakligen orn förf:s studier och examina, vilka ledde till att han endast
21 år gammal lagerkransades av Atterbom vid 1839 års promotion.
De därpå följande Stockholmsåren erbjuda en rik omväxling:
biblioteksverksamhet, folkloristiska och genealogiska forskningar, umgänge
i litterära och konstnärliga kretsar, stiftandet av Fornskriftsällskapet
(1843) och av artisternas och litteratörernas pensionskassa (1847)
samt icke minst förf:s verksamhet som styresman för Kungl,
teatern (1856—60). Till de intressantaste partierna i boken hör
skildringen av marsoroligheterna 1848, vid vilka förf. spelade en
betydelsefull roll såsom chef för ett kompani frivilliga, som bildats för
att upprätthålla ordningen; man torde få söka rätt länge för att fmna
så intima och konkreta uppteckningar om dessa stormiga dagar.
Såsom mycket värdefullt i historiskt hänseende måste också betecknas
vad förf. har att berätta om sitt förhållande till till konung Oscar I
— värdefullt icke minst därför att de rent personliga dragen mycket
sällan framträda i övriga skildringar av denne monark. Förf:s
vittnesbörd är visserligen inspirerat av tillgivenhetens och tacksamhetens
känslor men torde icke desto mindre vara svårt att jäva. Han framhåller
konungens djupa religiositet, hans ridderlighet, hans enkla vanor, hans
starka sociala intresse, som bl. a. yttrade sig i att han varje morgon
inhämtade uppgifter om dagens torgpriser. Kung Oscar var, säger
förf., »den mest fulländade gentleman, som jag, med mina otaliga
beröringar, lärt känna under hela mitt liv.» Förf. säger sig också ha
fått vissa förtroenden i fråga om konungens skandinaviska politik och
ha i sitt förvar en del dithörande papper. Då konung Oscar fördes
ner i Riddarholmskyrkans gravkor, »bars ock», säger förf., »med
honom min yttre jordiska lycka till graven». Det stöd han dittills
haft i sin verksamhet som teaterchef var därmed bortfallet. Vad
förf. i sin följande framställning berättar om de konflikter och
intriger, som slutligen ledde till hans avsked från teaterchefskapet,
blottar en del personliga förhållanden, över vilka man kanske helst
sett glömskans slöja dragen, och är ägnat att väcka det djupaste
vemod. Detta stegras till skakande tragedi inför de lidanden, som han
hade att utstå under den tid, han såsom generalkonsul i Rio de Janeiro
vistades i ett för hans redan förut svårt angripna hälsa mördande
klimat. Över slutet, som berättar om förf:s återbördande till
fosterlandet och hembygden, gjuter sig dock en stämning av frid och
harmoni, och man lägger boken ifrån sig med känslan av att ha
bevittnat ett rikt och stort människoöde. Kärleken till fosterlandet var
den röda tråden i Gunnar Olof Hyltén-Cavallius’ väsen och livsgärning.
Samma årtionde, som bildar slutpunkten för Hyltén-Cavallius’
hågkomster, såg två personer födas, vilka också nyligen givit allmänheten
del av sina levnadsminnen: Herman Rydin och Carl G. Laurin. Att
nämna dem på samma gång kan anses motiverat icke blott av
kronologiska skäl. Bägge ha med sin nu utgivna volym endast gjort
början: medan Rydin spänner över de 26 första åren av sitt liv (1861
—1887) och slutar vid den tidpunkt, då han som nyutnämnd vice
häradshövding gick att på allvar beträda ämbetsmannabanan, gör
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
