Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Konstitutionalism och parlamentarism. Av Georg Andrén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
156 GEOKG ANDRÉN
tunga organisation i de gemensamma utskotten, som utan vidare
övertagits från den bestående, väsentligen av frihetstiden
utbildade ständerorganisationen. Tack vare dessa utskott, och tack
vare det starka ämbetsmannainslaget i de tre högre stånden,
hade dock frihetstidens riksdag kunnat vinna en dominerande
ställning i det svenska statslivet. Så snart en opposition
framträdde började också Karl Johans rådgivare att söka påverka
utskottsvalen. Riksdagens byråkratiska sammansättning gav
regeringen också vissa möjligheter härvidlag, då många av de tre
högre ståndens medlemmar för sin befordran voro beroende av
ministären och gärna »voterade för uniformen», som det hette.
När man firade kronprins Oscars förmälning och därför
sammandrog ett »lustläger» till Stockholm (1823) stärktes
regeringens ställning genom de adliga officerare, som vid behov kunde
inkallas, man är frestad säga »till tjänstgöring» på
riddarhuset.
I stort sett voro dock statsrådens möjligheter att spela en
ledande roll i riksdagen synnerligen små. Frånsett rena
undantagsfall kunde de endast vara medlemmar i ridderskapet och
adeln och endast där göra regeringens synpunkter gällande.
Ännu 1815 kunde f. ö. hovkanslern af Wetterstedt förklara, att
han endast med tvekan uppträdde i sitt stånd och att han endast
gjorde det som riksdagsman, ej som medlem av statsrådet.
Oppositionen var också ofta rädd för att möta statsråden och
deras inflytande i riksdagen. Prosten och greven v. Schwerin
med sina klart angliserande tendenser hälsade dock med glädje
»ministrarnas» försök att möta oppositionen på den
parlamentariska arenan. Någon parlamentarism kunde emellertid knappast
utvecklas på ståndsförfattningens basis. De största politiska
insikterna funnos hos riksdagens ämbetsmannaelement, men detta
var icke självständigt nog för att etablera en verklig opposition.
Man nöjde sig med att kritisera regeringens politik — att föreslå
en annan politik betraktades ofta som en överloppsgärning — icke
utan samtida engelska paralleller—och varje antydan om
ministeri-ella aspirationer var dödande för en oppositionsmans politiska
anseende. Greve David Frölich måste 1835 kraftigt försvara sig
mot så allvarliga misstankar och beskyllningar; han gjorde det
dock icke utan sidoblickar på andra länder, där oppositionen
satte sig större mål före än att blott få kritisera. Även friherre
Anckarsvärds anseende som oppositionsman tog skada av mini-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
