- Project Runeberg -  Svensk Tidskrift / Tjugonde årgången. 1930 /
157

(1870-1940)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Konstitutionalism och parlamentarism. Av Georg Andrén

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

KONSTITUTIONALISM OCH PARLAMENTARISM 157

steriella rykten och gissningar kring hans namn, och själv
ansåg han nödigt att försvara sig mot misstanken att vilja grunda ett
oppositionsparti och att ha befattat sig med så föraktliga ting som
uppgörandet av vallistor. Kanske var han dock icke alltid så
oskuldsfull, som hans egna ord kunde förleda en att tro. Det
behöver knappast sägas, att en riksdag, där oppositionsledaren
hade så begränsade ambitioner, och var angelägen visa en så
utpräglad politisk oskuldsfullhet, knappast ägnade sig som
grundval för en parlamentarisk regering — alldeles bortsett från
riksdagens organisatoriska otymplighet.

Men även regeringen led av en konstitutiv svaghet. 1809 års
ledande män hade — nästan utan undantag — ivrat för en stark
regeringsmakt. »En kraftfull styrande makt» — »verksam inom
bestämda former, med enhet i beslut och full kraft i medlen
att dem utföra», var det ideal, som tecknades i K. U:s berömda
memorial av den 2 juni 1809. Regeringens kompetens utmättes
också med mycken generositet. Man hade icke väl hunnit störta
en svag konung och tillintetgöra en författning med en hart när
enväldig konungamakt, förrän man var i färd att upprätta en ny
kraftfull monarki — att utövas av den gamle och trötte hertig
Karl. Men om regeringens befogenheter voro stora så "var å andra
sidan organisationen ägnad att allvarligt paralysera
regeringsmaktens verkningsförmåga. Beslutet lades helt i konungens hand
— men de tider voro förbi, då en Gustav Vasa eller Karl XI
kunde självständigt styra och ställa, eller som det heter i R. F.
§ 4: »allena styra riket». Statsrådet åter var på ett olyckligt
sätt isolerat från den egentliga förvaltningen — om man bortser
från utrikesstatsministern, som, om ock med en viss konkurrens
från hovkanslerns sida, var verklig ledare för sin gren av
förvaltningen, och från hovkanslern, som inom sin domän hade att
handlägga vissa ytterst disparata angelägenheter. Om statsråden
gällde f. ö. regeln i R. F. § 34, att de icke fingo inneha några
andra civila ämbeten. De hade inga förvaltningsbefogenheter
och inga särskilda expeditioner. »Vilken kopist är väl skyldig»
skrev en sakkunnig kritiker på 1830-talet, »att på ett statsråds
befallning skära en penna? Vem är, de jure, skyldig, att på hans
befallning avgiva en upplysning eller utlämna en handling? Vem
i hela riket kan ett statsråd å ämbetets vägnar förmå att lägga
två strå i kors?» Men så var också statsrådens uppgift enligt
1809 års K. U:s memorial att utan statssekreterarnas »livligare

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Feb 26 20:00:25 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/svtidskr/1930/0161.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free