Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Konstitutionalism och parlamentarism. Av Georg Andrén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
intresse i styrelsens anseende bedöma kallt dess företag» och
att upplysa konungen om hans »ministrar».
Med detta ord »ministrar» avses tydligen närmast
statssekreterarna. De voro också i den meningen departementschefer, att
de hade sina egna expeditioner, inom vars väggar de voro herrar.
Men utanför expeditionen hade de ingen makt. »Gränsen för
deras åtgärd vid rikets styrelse och administration är — — —
uppnådd, när deras vaktmästare bortburit expeditionen», skrev
den nyss citerade kritikern. Om expeditionen efterlevdes eller
ej, kunde de ej kontrollera; om det kom till deras kännedom,
att den åsidosattes, så kunde de blott av Kungl. Maj:t utverka
— en ny expedition. Möjligen kunde också J. K. förmås till ett
ingripande mot den försumlige. Till statsrådet kommo dessa
statssekreterare, som regel, blott till föredragning av sina egna
ärenden. Utan möjligheter att kontrollera förvaltningen och att
pröva verkningarna av de förordningar de utarbetade och
expedierade, hade de en besvärlig ställning. Den verkliga
förvaltningen utövades av kollegierna och länsstyrelserna, vilkas chefer
voro statssekreterarna överlägsna i rang och säkerligen ömtåligt
vakade över sin självständighet.
En svag riksdag och en svag regering — sådant var i själva
verket 1809 års system. Det bestod nödtorftigt provet, därför
att det aldrig ställdes inför något allvarligare prov.
Maktsöndringstanken hade kommit till användning — icke blott mellan
regering och riksdag utan också inom dessa statsorgans inre
organisation — på ett sådant sätt, att statsmaktens effektivitet
i hög grad blev nedsatt. Det gällde icke bara om riksdagen,
att den — såsom K. U. 1809 avsåg — var »visligt trög till
verkning, men fast och stark till motstånd.» Dessa ord karakterisera
hela den dåtida svenska statsorganisationen. Man hade utskiftat
och söndersmulat den svenska statsmakten på ett sätt, som
säkerligen saknade motstycke i det samtida Europa. I princip
oförenliga traditioner hade i förbund med härskande
maktsöndringsläror skapat ett övermått av garantier, som skadade
statsmaktens verkningsförmåga och effektivitet. Det är ej att undra
över, att reformarbetet gick i ett långsamt tempo med denna
tunga statsapparat. Därutinnan visade organisationen sina
konservativa verkningar. Men då statsmaskineriet ej var lämpat
för ett mera konsekvent och effektivt statsingripande, så var en
liberal non-interventionspolitik mest kongenial med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
